Aftonbladet – 22 december 1847, sida 5

Sidonia: Jag, ers majestät? Drottningen: Din nedslagenhet är naturligt I när din man rest bort; men det är inte endas jnedslagenhet jag läser i dina ögon; det är be störtning, förskräckelse. Allt sedan jag vak nade ur min vanmakt, tycks du darra för at Jag skulle göra dig en fråga. Ännu en gång Sidonia, livem frälste mig undan lågorna ?Sidonia: Det har jag ju redan sagt ers ma Ijestät: hertig Albuquerque. Drottningen: Hertigen? Men vid min räd: dares brådstörtade lopp genom galleriet, hvarai Jag har ett oredigt minne, tyckte jag, att er glödande andedrägt fläktade i mina lockar ock vidrörde min panna... Sidonia: Det var säkert elden, som man bar er förbi, senjora. Drottningen: Elden! Men säg mig då; va det också hertigen, som kungen såg vid mina fötter? Och den dystra, täckta vagnen, som ännu står på borggården, är den också ämnad åt hertigen, som reste för en timme sen? Sidonia: Men, drottning, i himlens namn! Drottningen: Ack, det är den unge mannen som måste dö! Jag känner det! Och du vet för hvilket brott. Sidonta: Tyst, för Guds skull! ANDRA SCENEN. DE FÖRRA. RIUBOS: (från höger). Riubos: Förlåt, senjora, men hans majestät har befallt mig vänta förste ministern här i salen. Drottningen: Jag förstår. (Till Sidonia) Hör du, ministern! Jag vill inte träffa honom. Farvälj Sidonia, och om du lider, om du är olycklig, så tänk på mig! Sidonia: Farväl, farväl, min drottning! (De gå till hvar sin dörr; då de hinnit dit, vända de sig-om och: gifva hyarann on afskedsmödhanden.)