Aftonbladet – 16 december 1847, sida 2

svar till Armeens fullmäktige, serskildt tänkt): på det motstånd, som nyssnämnda proposition: mött inom Ständerra: — det år åtminstone antagligt. Det synes oss också ganska klart och naturligt, att då Hans Maj:t sjelf tager en så nära! del i regeringsbestyren, cch troligen sjelf haf: en hufvudsaklig sndel i de förslag, som denl Kongl. propositionen innefattar, Hans Maj:t äfven sjelf lärer hafva faltat en öfvertygelse oro detta systems riktighet; och ingen kan derföre heller undra på, om Hans Maj:t skulle finna en opposition mot detsamma mindre angenäm. Sådant måste förhållandet vara och förblifva, så linge Konungen här, likasom i Preussen, skall anse sig såsom den, som egentligen styr. Det är således icke heller vår mening, att vilja anställa någon undersökning öfver den frågan, i hvad mån det kan vara grundadt, att anmärknivgarna mot den Kongl. propositionen och deri framstöllda försvarssystem innefatta ett förbiseende af krigsmaktens vigt inom sarmbället,, i fall möjligen en sådan mening varit åsyftad. Men det är den omständigheten; att Hans Maj:t täckts framträda vid ett högtidligt och offentligt tillfälle med en så betydelsefull opinionsytitring i en af dagens frågor, och detta just under det Ständerna äro tillsammans; det är denna omständighet, som vi ansett i och för sig sjelf vara nog märkvärdig, för att förtjena bemärkas såsom en politisk handling af utomordentlig: vigt i afseende på vårt statsrällsförhållande, och ett nytt uppslag af stort intresse inom det offentliga lifvet. Det politiska stridsfaltet är, som man vet, i afseende på det s. k. representativa och konstitutionella . tatsskickets tillämplighet på Sverge, deladt hufvudsakligen mellan två partier, det ena som vill att representationen skall vara ett uitryck af nationens majoritet och allmänna tänkesättet samt styrelsesystemet af majoriteten inom representationen. Men till detta partis, det liberala eller demokratiska, lära hörer äfven vanligen den fiktionen, att landet skall styras genom en ansvarig minister, och Konungen deremot anses stå öfver partierna. Denna fraktion stödjer sitt påstående vid endan af regeringsformen i allmänhet, som tilllägger Ständerna hela beskattningsrätten, pröfningen af de föremål, hvartill statsmedlen skola användas, rättigheten att granska statsrådets protokoll och ställa rådgifvarne under ansvar eller begära deras entledigande, med mycket mera, som framställer statsskicket såsom baseradt på folksuveräniteten. Det andra, motsatta partiet åter är det, som med anledning dels af ordalydelsen i 4 Regeringsformen: Konungen skall ailena stysa riket på sätt denna Regeringsform föreskrifvern, dels af förhållandet med den ekonomiska lagstiftningen, påstår cch gjort till sin religion, att den ofvannämnda konstitutionella fiktionen eller det egentligt representaiiva samhällsskicket aldrig i evighet skall få inträde i Sverge, att Konungen här i sjelfva verket är enväldig och Rådgifvarne aldrig kunna komma att betraktas såsom styrande mini trar, 0. s. v. Denna uppfattning af det statsrättliga förbål landet står också i allra närmaste öfverensstämmelse med de åsigter, som uttrycktes på Riddarhuset å riksdagarne 4823 och 1828—50 af excellenserne Mörner och Wetterstedt, af statsrådet baron af Nordin i frågan om försvarsverket 0. s. v., samt af hela Riddarhusets och Presteståndets majoritet i frågan om Ständernas rätttighet att föreskrifva vilkor vid bevilljandet af anslag, dervid en och annan helt naift Jiörsvarade den satsen, att Ständerna väl hafva rättighet att bevilja pengar, men alldeles icke latt föreskrifva hvartill de skola användas. Det var hela denna politiska riktnirg, som -sammanfattades i det så kallade ganda syste-I met. Dess utgångspunkt var eller är, att betrakta representationen ingalunda så-om någor principal för styrelsen, utan förnämligast såsom ett medel att erhålla penningar. De, som tili höra detta system, anse derföre äfven fullkom ligt i sin ordning att för detta hufvudändamå r begagna alia laktliska medel, eller det så kal tillade fas et nefas i politisk mening, det vil -lsäga icke blott ett skickhgt sätt au manier -l Utskottens tillsättande, utan ock vägrande a e propositioner från talmännens sida hos Adel: loch Prestestindet, nör Stånden vilja göra någr lilvilkor gällande, som misshagade Regeringen sjundertryckande af ett eller två Stånds meningar tigenom tillstäldt afslag hos Adeln och Prestero lå propositioner till omröstning i förstärkt Ut -Iskott mellan olika Stiånds beslut, Mm. m. Når man nu vet, hvilka ändlösa strider äg ål:um öfver frågan om sllenastyrandet, måste de glju vara ett högst intressant faktum både i bi alstoriskt och statsrättligt hänseende, att konun it lgen sjelf lemnar ett så lärorikt bidrag till des -llösande, då H. M. här, likasom konungen s -IPrcussen gjort, framträder med en personli lopinionsytiring i afseende på den ena eller an bldra af sambällsfrågorna. Må ingen föreställ -lsig, att vi anföre detta såsom ett klander, elle latt vi dervid erfarit någon sorg eller missnöjt tlEftersom det så skall vara, att man ej vi itinafva det verkligt konstitutionella systemet Is Iskicket af en ministerstyrelse, utan. konunge lelskall naliena styra., så förstå vi icke, hvarför dIdet liberala partiet skulle vara missb:låtet me r latt konungen äfven har den liberaliteten a er sjelf träda inom diskussionens skrank, medel e jtillkännagifvande af sina opinioner. Det är j n, Iblott hvad mean på fransyska kallar: une pos e-I tion nette.. Det komraer blott an på, om , konservative eller de liberale blifva de so vinna derpå i längden. Vi hafve dessutom på de sista tiderna ver! t,lligen mycket kommit att tänka på den omstö: vv es e