Aftonbladet – 16 december 1847, sida 1

TT ns efter konungens tronbestigning, hvilket då föranledde allmän ovilja och de häftigaste förklaringar å ena sidan, likasom en mängd skämt på vers och prosa, å den andra. Denne br Hassenpflug skall nu bli konsistorialpresident; och efter hvad man berättar är äfven hans svåger, öfvertribunalpresiden!en Gölz2, utnämnd till konsistorialpresident för provinsen Preussen — en man, hvilken i sällskap med den sistnämnde och några andra förehar gemensamma botöfningar och gjort sig ryktbar genom andeskåderi och dylikt. Uader sådan ledning tyckas konsistorierpa i preussiska riket bestämda att uppträda i det nya skick af kättaredomstolar, hvartill konsistoriet i preussiska Sachsen, under hr Göscbels ledning, gifvit exemplet. Ty värr kan. wan dock förutsäga, att den kyrkliga tvisten då skall utbreda sig i hela staten, och splittra den protestantiska kyrkan i sekter. I Magdeburg bar nu en fri församling uppstått, under den från statskyrkan skilde predikanten Ulich; nära 40,000 af Magdeburgs 50,000 invånare hafva i detta ändamål utträdt ur statskyrkan, och flera komma att följa. En bemedlande mildhet skulle lätt kunnat afvärja detta ytterliga steg; men någon sådan ligger icke i andan af nuvarande styrelse, som blott lemnade Ulich valet emellan ovilkorlig underkastelse under det förkättrande konsistoriets bud, eller utträdande ur statskyrkan. Denna styrelsens obeveklighet tillfredsställer ändå icke på långt när det absolutistiska kyrkopartiet; ty detia fordrar uteslutande de gamla lutherska satserna, och vill icke vidkännas den så kallade ,evangeliska unionenn, eller gemenskapen emellan lutherska och reformerta kyrkan. I denna ultralutheranska mening hafva formliga söndringar ifrån. statskyrkan äfven skett; sålunda tillkönnagåfvo, för några veckor sedan, tre pommerska prester, jemte deras församlingar, sitt utträdande från statskyrkan. Statskyrkans enhet hot:s på deita vis från alla håll — af supranaturalismen icke mindre, än af rationalismen. Rå fantaster af alla slag drifva den förra till ytterlighet; en skeptisk eller panteistisk filosofi har längesedan med sina analyser upplöst kristendomen inom veten-skapen och i ungdomens hjertan, förvandlat gudomligheten till en abstraktion, och med idealismens lirobegrepp iboptimrat det nyaste systemet af den så kallade sedliga verldsiskådningen, eller mennistoandens förgudning. Sämre än allt detta är ändå den ymniga mörja af indifferentism, som hvarken tror eller tänker. Men i stället för att styrelsen borde leda den oundvikliga kyrkoförbättringen fram på den sanna upplysningens bana och i öfverensstämmelse med folkets tankeuiveckling, begår den det felet att hos 49:e århundradet fordra 45:e och 16:2 århundradets tro, och att förfölja eller bortstöta dem, som icke vilja obetingadt besvärja dessa gamla tiders dogmer och formler. I detta fel ligger den djupaste roten till den oro, som vexer oss öfver hufvudet. Religion och politik samverka vid den härifrån uppspirande strilen, och denna strid — det kan man ty värr se förut — har ännu långt till slut. För ett par dagar sedan, den 2 December, afkunnades ändtligen första instansens utslag i polska högmålet. Man hade hoppats en mildare dom, än den som fallit; men med en majoritet af 2 röster har domstolen icke, som det väntades, ansett förbrytelsen som en ,straffbar hemlig sammansvärjoing,, utan som ett landsförräderi af svåraste slaget,. En af lagen ännu hårdare straff.d missgerning är högförräderin, eller möajestätsbrott; men fastän den offentlige anklagarens yrkande att polackarne skulle dertill. kännas skyldige, bar genom domslutet blifvit afböjdt, så äro straffen för landsförräderi föga mildare än de för högförräderi; och med kännedom af våra broitmåislagar kan man icke undra öfver de ådömda straffens stränghet. Åtta bland de sakfällda äro dömda från adelskap, . gods och lif, samt att halshuggas med bila, nemligen: Ludvig von Mieroslawski, Stanislaus Reynawa, Severin von Elsanowski, Apollonius von Käörawsky, Eusebius von Kosinski, kyrkoherden Joseph Libodski, von PäiltkammerKle zizzuski cch Stanislaus von Sadarski.. Vidare hafva 24 blifvit fällda till lifstidsfängelse på fästning eller tuktbusstreff, med förlust af adelskapet; 30 till fästning eller tukthus på 25, 20 eller 43 år, med förlust af adelskapet, m. m.; 26 till 8:årigt tukthusstraff; 24 till 4 eller 41, års dito; slutligen 2 till 6 och 2 års fästningsfängelse. Tillsammans äro 448 tilltalade dömda . till åtskilliga straff; men deremot hafva 413ansetts icke kunna åt saken fällas, och 48 förklarats oskyldiga. Stort och allmänligt deltagande uttalar sig här för de sakfällde; den enda tröst man har qvar är den, att om också andra instansen skulle fastställa dödsdomarne, nå-gon afrättning ändå säkert icke kommer att följa. Man hoppas att en beaådning skall.sluta detta bedröfliga högmål, och man väntar det så mycket mer2, som hela ransz2kningen uppdagat polackarnes oförmåga att böja upprorsfanan,