Aftonbladet – 11 december 1847, sida 2

SENAT — Den sednaste förvirringen i Schweiz har st Minervas hvalfisk öppnat ett helt baf af grumligt valten, hvari han tycks ha funnit sig förtreffligt, och kunnat tid efter annan spruta upp och stänka ombring de dråpligaste kaskader af dy, till de konservativas förlustelse. Icke underligt då, att han b gynner bli misslynt nu, vid den skynd:amma klarnipgsoperation, som den gamle Dufour företagit sig; också låter han genom Minerva spå alit ondt öfver att dyn så hastigt blifvit fälld til sin rätta plats, och att man börjar kunra skönja tydligare de många vidusder, som hittills lyckats dölja sig så väl på djupet. Sistl. thorsdagens Minervanummer ägnade ett far spalter åt dylika spådomar. Skola de segrande låta sig nöja med att göra slut på jesuiternas makt och av fördrifva dessa? — frågar den förnumstiga Sibyllan, och fortfar: Detta är just den frågan, hvarpå lugnet i Schweiz — och måhända i Europa — för en lång tid beror. Radikalerne i Bern och flera andra kantoner hafva långt för detta röjt sin afsigt, att, medelst en såkellad revision af Förbundsförfattningen, tillvägabringa en total omstöpning af denna, bvarigenom icke allenast kantonal-suveräniteten skulle upj höra och inskränkas i vida större mån än de federerade Norra Amerikanska Staternes, utan de smärre kantonernas vigt och inflytelse blifva alldeles underordnad de större och folkrikares. Det är dessa af radikalerne länge närda och blott alltför tydligt tillkännagifna planer, att ifrån grunden omstörta den nuvarande kantonala schweiziska bundsförfattningen, för att på dess ruiner uppföra en centraliserad republik, nune et indivisibler, som väckt så mycken oro och ovilja hos de stora grannstaterna, Frankrike, Österrike och Preussen, för radikalernas förehafvanden, och alldeles icke någon förkärlek eller sympathi för jesuiterna. Dessa makter befara, och kanske ej utan skäl, att kriget mot jesuiterna blott är en pretext för att sedan kunna rikta hufvudanfallet mot kantonal-sjelfständigheten. Befolkningen i de smärre kantonerna älskar den nuvarande författuingen, som genom kantonal-suveräniteten gilver åt dem vigt och be: tydenhet; och nu, likasom på 1790-talet, skulle et försök att omstörta denna säkerligen blifva signalen till lika långvariga som blodiga skakningar TI Detta frukta äfven de stora makterna, hyilka ga