Aftonbladet – 11 december 1847, sida 2

nerva eltersagda — och som vi vid anlorandet bär ofvan särskildt utmärkt — så vore visst icke något att befara, hvarken af Schweizarnes inbördeskrig eller dess utgång. Ty dels har edsförbundets majoritet, låde före och under kriget, i sina offentliga manifester och prokianationer både ofta och högtidligt förklarat, ati ngen minskning i kantonalsuveräniteten åsyfas; dels är denna suveränitet en af hufvudpunkterna i sjelfva den i Zärich den 7 August: 1815 afslutade Edsförbunds-akten, hvilkenps upprätibållande åter Wierer-traktaten (74—984 art.) aniagit såsom vilkor för den eviga neutralitetr, som de öfriga Europeiska Makterna då tillersände det Schweiziska statsförbundet. Men Förbundsdagens majoritet — huru den än må komma att sammansättas — lärer nog taga sigl. ill vara för älfventyret att, genom detta vilkors åsidosättande, gifva utländska kabinetier förevändning t:ll inblandning i republikförbundets inre angelägenheter. Vid higkomsten af Jen krafi och fasthet, som deras federatilmakt hittills ägt — när det gällde vanligi verldsförhållanden, och inga sådana politiska stormar från Paris, som bortsopade kronor ännu lättare än republiker — och med de exempel framför sig af samma slag, som Nederländernas Förenta Stater så länge kunde uppvisa, och som Nordamerikanernas visa nu, i jeraförelse med den korta varaktigheten al den centraliserade ena och odelbarav Fransyska Republiken eeh af deras egna ena och odelbara Helvetiska Republik, skulle dessutona de nuvarande schweiziska statsmännen äga långt klenare politikt förutseende, än de ådagalag!, om det kunde falla dem inj att vilja utbyta den federativa form, som dej en gång äro så lyckliga att äga i sin samhällsförfattning, och som visat fig vara den enda betryggande för verkliga demokratier, root furmen af en enhets-republik. De känna nog — ty Schweizarne hafva alltid ibland sig räknat utmärkta historici — att ingen enhets-Tepublik förmått bestå någon längre tid, så framt den icke l vårdades af en aristokrati, sådan t. ex. soml Venedigs, Genuas, det f .rdna Roms, och de an-!. tika aristokratväldena i allmänhet. Men det är just aristokratstyrelsen, som edsförbundsdagens majoritet omisskänneligen vi at sig afsky; detj är påtagligen för demokratiens — den upp-! lysta och bildade demokratiens — öfvervigt, som den kämpar. Det har alltså ingen fara, att den ärnar nedbryta det hägn, som erfarenheten visat denna öfvervigt kunna heta just från den federativa formen. Det har de:sutom alltför ofia uttalats vid Edsförbundsdagarna, för att kunna med någon rimlighet betviflas, alt den ifrågasatta revisionen af förbundsförfattningen är någonting helt annat, ä förbundsförfattningens upphäfvande, eller — hvilket skulle komma på ett ut — dcss uppslukande genom en enhetsrepublik, en centraliserad siyrelse öfver hela Schweiz. Afsigten med förbundsrevisionen har äfven blifvit uttslad, och den befinnes vara raka motsatsen af hvad konservatismen och dess organer, jesuiterna och Minerva velat förespegla. I stället för att, efter dessas föregifvande, åsyfta någon inskränkning eller kränkning af kantonalsuveräniteten; är meningen, tvärtom, att genom öfverenskommen tolkning af förbundsakten borttaga alla förevändningar för en eller flera kantoner till inblandning i någon särskild kantons enskilda grundlagsrevisioner: — att, med ett ord, göra kanonzalsuveräniteten så tullständig, alt hvar kantons folk må vara sjelfständig herre i sitt bus, samt få styra och ställa så sins emellan, i afseende på sin enskilda republikanska sambhöllsordning, som folke!s majoritet finner för sig lämpligast; alltid med vilkor att hvarken förbundstirsktaten genom någon sådan enskild anordning förlorar i kraft, eller ati någon annan kantons suveränitet och maktfulikomlighet derigenom förnärmas. Låingt ifrån således, på sätt det förespeglas i Minerva ellsr af de konservativa i allmänhet och jesuiterna i synnerhet, att de schweiziska kantonernas suve änitet skulle inskränkas i vida större mån än de federerade Nordamerikanska staternas, eller de smärre och mindre folkrika kantonerna hindras från utöfvandet af den irfiytelse och vigt, som fö:bundstraktaten tillerkänner dvm, synes majoritetens sträfvan gå ut på, att, med bibehållande af de olikheter i sjelfva förbundsvilkoren, som förefianas emellan deteuropsiska och det nordamerikanska republikförbundet, söka, i en mängd andra hänseenden, föröka likheten mellan dessa begge statsförbund, och hufvudsakligen genom öppnadt tillfälle för de suveräna bundsförvandterna att, hvar för sig, ordna sitt inre samhällsskick på så demokratiskt och så aristokratfritt sätt, som möjligt. Det svåraste hindret bäremot bafva jesuiterna tillskapat, genom de framtida medborgarnes uppfostran i aristok:atiska eller rent af despotiska grundsatser. Derföre miste man nödvärdigt !örebygga, medan tid var, att allmänns läroverken icke måtte småningora falla i denna prest-ligas händer. Och likaså måste de kantoner, som redan Jlåtit underkufva sig tf densamma, befrias från sina bojor och sin blindhet; äfven om det skulle ske med våld — lagens våld nemligenv, ty något annat har den vbestridt lagligen sarcmansatta edsförbundsdagens majoritet icke utcfvat. Friskarornas vild var åter olagligt; men också har edsförbundsdagen formligen förkastat det. Antaget imedlertid alt kantonalsuveräniteten sålunda frigjord ifrån prestväldets förmynderIsk:p, äfven frigör sig ifrån aristokratväldets nom de kantoner der deita hittills herrskat, loch att ett Europeiskt Republikförbumd uppstå midt i-hjertat af Europa, fritt, starkt, enigt demokratiskt, liknande kort sagdt det Nordamerikanska, d. v. s, en demokrati, på hvilken sb solutismen icke längre kan peka med-hin, öf ver dess vidskeppliga medborgsre och dess pri vilegierade petricier; — antag att denna fede ratifstats styrelser och statsmän en dag till tvinga sig samma rykte för sin vishet, sin mått: