Aftonbladet – 7 december 1847, sida 2

ifvet med dina betänkligheter... Ah, nu slår dockan tre qvart... (klappar på grinden.) Skildtvakten (utanför): Hvad vill du? Lorin: För fan! Slippa ut! Skildtvakten: Ha ni kort?... Lorin (ger Genevieve korten): Visa era kort. Genevieve: Här äro de. Skildtvakten: Gån då... Maurice: Och du? Lorin: Jag kommer strax ... Du förstår väl, att det måste vara några minuters mellantid . . Gå du först... gå... Maurice (sträcker honom sin famn): Lorin! Lorin: Inga afskedsscener ... vi träffas ju? ... Maurice: Kom snart efter. Lorin: Ja, var lugn! Maurice: Farväl. då! Lorin: Genevitve, Maurice, mina bästa vänner! (Han trycker dem i sin famn.) Maurice: Hvad du är upprörd!... Lorin: Jag, nej visst inte... Skyndal... Genevieve! Var lycklig, utan samvetsqval..-. ni är enka. Genevieve: Ah! Maurice: Kom, kom! (De gå ut.) ÅTTONDE SCENEN: DE FÖRRE, utom MAURICE och GENEVIEVE. Lorin: Borta! Ändtligen äro de borta... De gå genom korridoren ... jag ser dem inte mer. Ah, måtte inte något hinder möta! De ha så långt till yttre fängelseporten ... Jag tycker mig höra någon... Skulle man väl ha känt igen och anhållit dem? Ah, skulle jag förgäfves ha dödat honom och uppoffrat mig? Min Gud! Min Gud! det vore inte rättvist. Klappa inte så hårdt, mitt arma hjerta... dina slag hindra mig att höra... Nu måste de ha kommit igenom första fängelseporten ... man öppnar den sista, jag hör ingenting mer . . . de äro fria, räddadel... Min Gud! Min Gud! Du var skyldig mig detta, NIONDE SCENEN. DE FÖRRE, ROCHER. : . Rocher (inkommer genom de lifdömdas dörr). Ah, jag behöfver inte ha kort, jag . .. jag gås in och ut genom alla dörrar. Man känner mig här.