Aftonbladet – 1 december 1847, sida 2

Jann utvpryta, Och Io:Jjucn Dick Nnvaa som följde. Långt ifrån att uppträda mot regerinsens anspråk, framstod den ädle presidenten och räckte den banden såsom en sjelfständig vundsförvandt, i spetsen för sin trogna majoriet, samt vände sig i stället, såsom åkedan i lörlagens postskriptum i korthet nämndes, med så mycket mer styrka emot grefve Anckarsvärds anmärkningar; ja, den värde talaren gaf ill och med huset uttryckligen det hoppet för framtiden, att hvarje gåog grefve Anckarsvärd skulle uppträda med anmärkningar af samma slag, så ämnar presidenten icke försumma att stiga upp och genmäla honom. Allt detta är nu så fullkefoligt i sin ordning, som det kan vara. Det enda vi kunde anmärka vid sjelfva sättet att föra diskussionen, ir att hr presidenten dervid tycktes räkna nog mycket antingen på enfaldens oskuld, el!er på en blind tro hos sina åhörare. Om också ingentivg kan hindra br presiden-. len ätt taga majoriteten med sig, hvartill or-l caken ligger i helt annat än argumenternas be-l: kaffenbet, så kan det åtminstone ej skada, att. Jå och då belysa denne väldige riksdagsmens sätt att deducera, cch se huru hans räsonnenanger förhålla sig till logikens fordringar och verkligheten, så mycket mers, som hans egna l: avhängare icke försaumma att tillägga honom l: sakkännedom och politisk ärlighet, såsom tvenne! utrsärkande dygder. Den värde talaren kunde icke släppa ett till älle, som yppade sig, att få draga till stridsl. mot de samfälda valn. För detta ändamål ville! han pro primo åberopa såsom ett argument emot sådana val, att de leda tillstörre skatter än klassvalen, och skulle bevisa detta genom en jemförelse med skatterna i andra länder; men i stället att taga den närmaste vägen, till Norge, fir att se hvad inflytande de s:mfälda valen der haft, gick han öfver ån efter vatten, och framdrog Frankrikes och Englands exempel att dermed styrka sin sats. De flesta som hafva så mycken bildning, att de 1:sa tidningarna, veta likväl att det närvarande valsystemet i Frankrike bufvudsakligen infördes under den s. k. restaurationen, och med flit inrätiades så, att endast en obetydlig del af befolkningen, nemligen de rikaste, skulle få deliaga i valen; att äfven for nörvarande endast 400000 personer bland 33 millioner der äro enligt lagen valberättigade; att regeringen vetat förskaffa sig en ailtför öfvervigande andel i lagstftningen; att pluraliteten i kamrarna således ingalunda ör något uttryck af nationens majoritet; att. kamrarnas slöseri med siatsutgifters bevijande tvertom väcker det största missnöje bland nationen, som önskar ingenting högre än en parlamentsreform, men att dessa önskninger ingalunda gå ut på att tillintetgöra de samfälda valen och införa klassva!l, om hvilkas olimplighet icke finnes mer än en tanka bland alla partier, utan på valrättens utsträckning så, att icke öfvervigten skull ligga i penningaristokraticns händer. Likaså vet mean, att Englands oerhörda beskattningar tillkommit under en tid, då den rika verldsliga och sndliga aristokratien tillsammans stindigt disponerade pluraliteten i underhuset, hvaremot eliter reformbillens genomdrifvande en mängd nedsättningar skett i skatterna, och flera af de drygaste blifvit afstaff.de, så långt som det varit förenligt med statens bestånd. Man har då anledning att fråga: kan det vara ren okunnishet om dessa förhållanden hos hr presidenten sjelf, som föranledt honom att argumentera så bakvändt och sofistiskt, eller har han blott räknat på en sådan egenskap hos åhörsrne? Ännu mörkvärdigare framstod dock den värde talsren sedermera, nör han bland annat skulle visa, huru mycket stör:e skatterna äro i Frankrike än här. Resultatet af denna beräkning blef nemligen, att fransmännen öfverhu vud skatta sex gånger så myeket på per:on, som svenskarna. Denna beräkning tilikom på det intressanta viset, att hr presidenten upptog den svenska ordinarie riksstaten af 10 mixlioner rdr och den fransyska af 4400 millioner francs, samt dividerade dem hvardera på landets folkmängd. Men för att få det önskade facit, var det nödvändigt att ifrån be:äkningen härstädes utesluta hela den extra statsregleringen ccb alla de indelningar, natura prestationer och direkta afgifter, som ega rum, och med hv:lka Forssell räknar våra utskylder till 22 millioner, utan att deri ärnu ingår väghållning, postföringsskyldigheter och mycket annat,. som i Frankrike är upptaget i en summa i budgeten. Denna sednare licentia poetica af den annars icke poetiske talaren var nu väl något för magstark, så att en ledamot, hr Gripenstedt, ej kunde underlåta att uppträda med några anmärkningar deremot: men hr presidenten är ej den som så lätt bringas ur konc pterna. Han hade genast till hands det svaret, alt i stället för våra naturaprestationer har det franska kameralverket sina såkallade centimes additionels! Den spiken drog; det var hvad man i hvardagsspråket kallar att slå i folk en dalkar!,. Ockå underlät icke huset — eller en del deraf, bör man kanske tillägga — ati belöna hr presidententen, vär hin slutade, med ett ganska vackert bravo, eller, såsom det heter i protekollerna: åtskillige yttrade härtill deras bifallp. Eit tacksammeare fält för den parlamentari:ka förmågan fick den illustre chefen genom den anmärkning, som hr grefve Anckarsvärd framstilide angående beloppetaf den anslagsörhöjning. som regeringen äskat för H. K.H. Kronprinsen rån 25,000 till 400,6000 ide bko årligen. På detta fölt kunde den konservative chefen vara temligen siker att icke möta många motsägelser på riddarhuset, så mycket mera, som man äfven i de andra stinden tyckes vara litet blyg att visa sig obehaglig i den punkten, emedan det heter, att den saken i alla fall går sin gång; och det således icke är värdt att stöta sig utan ändamil. .Octså kunde hr presiden!:en här fritt sdänna ut hela cin svada. och man må ei tro, a