Aftonbladet – 29 november 1847, sida 1

iche innefatta de dödsstr.ff eller krappsstraff, som användas mot militär, sjöfolk, slafvar, landlige och högförbrytare. Slutligen, liksom allt detta icke varit nog, funzos, utom dem all2, peines arbitraires, så kallade emedan det berodde på prudentia judicis, såsom de gamla kriminalisterna benävande saken, d. v. s. efter Jvårt språk, hans tycke, och hvilka straff domaren tillämpade efter öfverdriften af brottslighet och efter den fasa, som brotislivgen ingfvit den ransakande. R:gan på allt detta erhåller man vid erinringen om det förfärliga och osunda sor fanns i de gamla fängelserna och den ordning der var rådande, all den grymhet och omygghet der finns, och som allt må kunna räknas såsom tillökning i bestraffningarna. Man hade kungliga fängelser och prisons des seigneurs, biskopliga fängelser och klosterarrester, stadsfängelser, fästningar cch donjoner. I de flesta hade man underjordiska föngelser, kyliga, fuktvåta, täppta och illaluktande, der er dödlig menaniska icke länge kunde uthärda för brist på luft, säger en gammal ordonrance om dem. Alla vora försedda med jernfingsel att fästa omkring ben eoch händer, midj:n eller halsen. Ludvig XI:3 jernburar hafva fått en grym namnkunnighat; de slutades med ena topp, lägre än fångens längd, så att han aldrig kunde sträcka ut sig, icke sitta, icke gå, icke sofva En dylik, gjord af tjocka plankor, fanns ännu på Mont 8: Michel, då den unga hertigen af Chartres (eller nuvirrand2 konung Ludvig Filip) besökte detta fängelse och gaf det första yxhugget på denna vederstyggliga machin, som derefter förstördes. i Man hade oublistter, såkallade, emedan man icke mera ville tänka på dem som man en gång der hade inneslutit. Cellerne (les cahanons) i Bice:res voro äfvenledes föremål fur fasa. Malesherbes hade redan 4770 gjori föreställningar emot dessas användande. Slutligen får man ihågkomma statsfängelserna, der man hölls inspärrad utan dom och ransalining, endast i kraft af ett leitre de cachet. Dessa fängelser krönte skräcksystemet, systemet af sjelfrådighet och grymhet; de stämplade detta system så fullzomligt, att bastiljens nedrifvande var redan i och för sig sjelft en revolution. Vi återkomma till ordonnancen af år 41670. Om man undersöker det sätt på hvilket man ransakade eller kom till bevisning af brottsligheten; och om man frågar hvilken borgen man gifvit eller betagit de anklagade eller arresterade, hvilka medel till försvar man lemnat eller vägrat dem, så kommer man snar: derhän att begripa huru den oskyldiga kunde blifva blottställd. De hufvudsakligaste felen vid detta rättegåogssätt bestodo uti att ransakningen var alltför hemlig oca långvarig. Förfarandet medförde att uppskof s.undom gjordes för flera år, hvarefter ransakningen helt tvärt åter börjades, i ett ögonblick, då det tycktes lättare att öfverväldiga den ankl2gale. Äfvenledes missbrukade mah (monitoires) befallningarne till presterne att uiforska fångar. Hirigenom bragtes ofta, i synnerhet i andliga mål, uppgifter till domstolarna om yttranden, bvilka måhända alltför ofta voro foster af ögonblicklig fanatism eller ett brottsligt öfvertalande. Arresteringsrätten var alltför obestämd, orderne utfärdades icke innan de verkställdes, man kungjorde dem först efteråt. Förhöret skedde på ed, hvarigenom den anklagade utsattes för frestelsen att begå mened. Den anklagade saknade rättegångsbiträde: De böra icke hafva någon annan bjelp än af sig sjelfve,, yttrar sig ordonnancen derom. Konfrontationen skedde för sent, då vittnena icke kunde ändra någon deg af sin utsaga utan våda för dem sjelfva. Uislaget, fattadt i tysthet såsom allt annat vid detta rättegångssätt, aflemnades skriftligt och -försegladt, och utan uppgilt af motiver. Referenten var alltför mycket inverkande på målet. Den anklagade fick ingen del af målets behandling, cch kunde således icke anmärka felaktigheter. Om den anklagade ville ingifva motbevis antogos de icke utan att domaren så fann lämpligt. Uaderstundom fick dea anklagade intet annat svar än befallningen cm att ban nu skulle föras till tortur. Slutligen dömde man; till och med vid dödsdomar behöfdes icke domskäl! Det var nog med formeln pour le cas resultant du proces! Sic volo, sic jubeo, sit pro ratione voluntas Men hvad som var ännu mera tröstlöst i denna lagskipning, var att bristande bevis åndock icke alltid var nog för den anklagades frigifning. Moan kunde stadna vid att släppa honom från domstolen, eller kanske förklara att han var fri för närvarande, eller döma till fullständigare undersökning. Dermed var blott ett uppskof gifvet, på bestämd tid, eller på cbesiämd tid, understundom på det sätt. att personen qvarbölls i fängelse. I dessa sednare fall, säger änn TAIK Generalen: Arresterad; hvarföre det då?