Aftonbladet – 25 november 1847, sida 1

SSE SET FINKAR RENA Norr — Vid franska Kassations-domstolens öppnande detta år höll hr Dupin den äldre der Jett til angående den fransyska lagskipningen, Ihvilket är ett verkligt mästerstycke och så högligen intressant och upplysande, genom den på Jen gång sakrika och lättfattliga framställningen, att en hvar kan läsa det med största nöje, hvarföre vi ansett en öfversättning deraf in exItenso förtjena meddelas. TAL ANGÅENDE FRANSYSKA BROTTMÅLS-LAGSTIFTNINGEN, hållet vid Kassationsdomstolens öppnande i Paris den 3 Nov. 1847. M. H.! För embetsmän, hvilka det åligger latt tillämpa lagarne i högsta instansen, är det synnerligen vigtigt att studera lagstiftningens gång, anmärka dess framsteg, äfvensom att iakttaga dess brister. Genom sjelfva stiftelselagen vid kassations-domstolens instiftelse utgjorde denna bestämmelse en bland de bufvudsakligaste; och om de förändringar, hvilka inträdt i våra allmänna förhållanden, synas göra denna Ibestämme!se öfverflödig såsom formell, kunna vi likväl icke hafva underlåtit att vända vår uppmärksamhet på detta ämne, om det också endast vore från vetenskapens och rättsfilosofiens synpunkt. Ledd af denna åsigt har jag ansett lämpligt att anställa en undersökning angående hela vår brottmålslagstifining, de skiften den undergått och den ståndpunkt, på hvilken den nu kommit; en sådan undersökning bör kunna blifva fördelaktiz, om dess resultat ådagslägger, att den nu gällande lagstiftnipgen har siort företräde framför den förut gällande, hvarigenom således skulle visa sig, att vår revolution, uti ett af sina vigtigasto resultater, det som närmast och hufvudsakligast rörer medborgares ära, frihet och lif — icke behöfver frukta en jemförelse med den sakernas ordning, som revolutionen upphäft, och hvarefter den införde sina nya, nu herrskande grundsatser. För att utföra denna min afsigt, vill jag iakttaga följande plan, så vidt sådant kan utföras inom det inskränkta omfånget af ett tal: 4:0 I sammanhang framställa hvad som varit gällande före år 4789; beteckna brister och olägenheter dervid. 2:o Framställa de hufvudsakliga förändringar, dem brottmålslagstiftningen undergått ifrån sist sagda tid till år 48532, då kriminallagen sista gången reformerades; 3:0 Visa hvaruti förändringarne hafva företräde och således innefatta verkliga framsteg; 4:o Samt slutligen gifva en öfversigt af hvad Frankrikes exempel åstadkommit, och huru några bland våra reformer vunnit insteg hos andra nationer, till och med hos sådana, hvilkes regeringar synas ifrigast bafva ålagt sig att nedsätta cch bekämpa vår väldiga, vår ärofälla revolution. Gamla Tiden. Vid denna tillbakzgående undersökning ämnar jag icke taga efierdöme af dem bland våra lagstiftare, som från vårt nation :Ibibliothek reqvirerade Minos lagbok, för att användas till basis för uppställning af en ny codex i Vär tid. Imedlertid kan man icke undgå att i allmänhet erkänna tre stora sidor hos brottmålslagstiftningen i Athen, Greklands mest bildade nation: 4:o Off -ntligheten vid deras förhandlingar; 92:o Hvarje medborgares rätt att anställa åtal; 3:0 Hvarje medborgares rätt att såsom domare deltaga i skipningen af landets lagar. Rom lånade af grekerna denna fria och stolta rättegångsordning. Under den romerska republikens bättre tider höl!o domstolarne sina sessioner på Forum. Pietorn satt på sin sella curulis, såsom den styrande i tribunalet; domrarne, eller, såsom vi skulle kalla dem, nämnden, fudices jurati, voro ordnade i en halfkrets något lägre än pretorn; midt emot honom stodo på ena sidan den klagande parten och på andra sidan den anklagade, hvardera med sina rättegångsbiträden, vänner cch vittnen. Medborgarne omgåfvo kretsen såsom en krans (coron2, såsom Cicero kallar dem i sitt tal pro Milone); och vanligtvis fanns en stor folksamling, ty detta upplysta folk, som var så ömtåligt om sin frihet, insåg ganska väl, huru vigtigt det var för alla att tillse buru rättvisan tillämpades i brottmål; ty, säger Tacitus, in plerisque judiciis, crederet populus romanus sua interesse quid judicaretur., Rättigheten att anklaga tillhörde hvarja medborgare (cuivis e populo). Hvar och en var der generalprokurator och hade likasm hela samhällets fullmakt att åtala inför rätta. De