Aftonbladet – 24 november 1847, sida 2

tande af sin inre kraft; han utmanar djerft ;itt öde, utbreder sina starka vingar och tror sig ej kurna finna några alper nog höga, för att icka upprås och inkräktas af hans obetvingga kraft. Rysslands czar har kallat honom cin son; en furstinna, skön som Åphrodite, glödande som Indiens sol, helgar honom en dyrken, gränsande till afguderi; czarens herrskartfed behöfver blott u:talas af de f:derliga, läpparna, och prinsen af Wasa står i spetsen för en härsmekt af 100,000 ryssar, hvarmed hin tror sig kunna eröfra en hel verid. Hvem skall nu stänga honom vägen till fädrens thron — denna thren, som han skall dela med steppernes dotLer, den eldiga, den stolta Axinia ? Men äfven alpens örn lingtar stundom ned till dälderna. Arelystnadens teberdrömmar måiste vika för den sonliga kärleken; moderssälsignelsen, modersbönen bortj-gar denna hämndens och maktberärets demon, som törstar efter blod, och prinsen af Wasa blygs nu öfver att hafva velst blotta sitt svärd, för att med jandsmäns blod fläcka den dyrbara fosterjord, ler hans vagga stått, — örnen bar glömt s.na alper! — Framför ärdfästnadens höjder föredrar ban en usdengömd Va sf det kära fosterland — som förskju i: ho fom! Prinsen af Wasa inträder åter för czaren; irelystaaden brinner icke mer i hans blick; det är ej mer thronpretendenten, det är den jå samma gång ödmjuke cch stolte Wasa-ättl.ngen, d.t är — svensken, som närmar sig till czaren, W:sahataren — rTyssen. Czaren fordrar nu, såsom pris för sin dotter, att prinsen afsvär sin tro och inkräktar Finland och Es:lard. Men prinsen up offrar all: guld, makt, kärlek, frihet och lif tör religionen och äran. I valet mellan troheten mot Axinia och mot sit fosterland uppoffrar han den förra och ofverlemnar sig frivilligt åt czarens knektar, som smida honom i boor. Denna scen är onekligen styckets glanspunkt. Hr Dablqvist återgaf med sanning cch kraft sin lika svåra com tacksamma roll såsom prinsen af Wesa, hvilken absorberar styckets ulla effekter, hvsrför också ir gen egentligt utvecklad karakter blitvit s älld bredvid densamm-, så vidt -j den ryska lurstipnans kan iå detta namn. Fru Hjortsberg utförde Axinias parti på ett förtjenstfullt sätt, och man fann i henne den eldig-, pa-sionsfulla ryskan, som ser allt uti sin kärlek, denna dotter till Rysslands möktige czar, hvars orimligaste nycker ännu aldrig hej dades af det kalla ordet omöjlighet. Axin:a ä! ublim, äfven när hon ra:ar mot sitt öde. — Hr Alblöf var ea ståtlig czar af Ryssland. Fö öfrigt gafs stycket med fullkomlig ensemble. S1 väl mot denna pjes som dess föregångare Erik XIV, bör dock anmärkas brist på rörig. bet och dramatisk aktion, särdeles i de 2:ne ssta akterna. Scenerna i fängelset och i klo stret förefalla tröttande för åskådaren, oakted hvad som säges innebåller ganska vackra tan kar. Äfven anse vi kritiken icke böra lemn: oanmärkt, att Erik XIV:s sonp till en viss grac eger sammma fel som -Erik XIV, att språket ni. gon gång närmar sig till bombasm, samt hand: tlirgens utveckling till öfverdrift eller öfveren stängning.