Aftonbladet – 23 november 1847, sida 3

dens alster. Denna skamliga trafik bar dock ej för Tiden burit någon annan frukt, än att Aftonbladet nödgats å sin sida betunga sina spalter med ett återupprepande af redan förut gjorda vederläggningar, och Tiden har således på hela affären ej vunnit annat än den uppsåtlige lögnarens och smädarens vanliga nesa. Men dessa oupphbörliga nederlag, som alltför klart röjt icke blott den illvilliga afsigten, att med hvilka vapen som helst och på hvilka försåtliga väger som helst, såra sina motståndare, utan jemväl förrådt den komplettaste oskicklighet att deltaga i den offentliga diskussionen, hafva stegrat ilskan och passionerna bos de misslyckade kriornas författare till en hittills exempellös point. Tiden — denna organ för ett parti, som kallat sig det moderat konservativa, som förmena sig utgöra statens hörnstenar och grundmur — denna samma organ, som i sitt program pöste upp sig af lärdomshögmod och förakt för den hberala pressen, som lofvade ett skydd åt nedsvärtade och förkättrade embetsmäns — denna samma tidning, som hånleende nedskådade på de Iiberalas ,ihålisa, i Jockande färger iklädde visdom,, uppträder nu emot en nedsvärtad och förkättrad embetsman, den schweiziska landtdagens president, oeh utöser mot honom sin galla i en så hejdlös framfart, att mot honom till och med riktas tillmälet ,stråtröfvare, — och detta om förste styresmannen i en stat, regeringens högste representant! — — — Mean lägge vigt vid att denne mans synder inför Tiden bestå deruti, 4:o att han är liberal, 2:o att han arbetat för frihetens och det lagbundna samhällsskickets upprätthållande emot de 7 rebelliska kantonerna och jesuitpartiet, som tillvunnit sig T:dens varma sympatbier. Och ett dylikt söndagsbladsmässigt pasqvill blyges icke hr professor Palmblad att häfda såsom en lärdomens och bildningens emanation; blyges icke att binda sig till det moraliska ensvaret för detta skändliga tillmäle, medelst påtryckandet af lärdomsstämpeln, det bekanta bomärket, signaturen P.!! Ehuru lärjungarne vida öfverträffat mästaren i de politiska lärornas kon:eqventa utbildning ända till dylika skändligheter, vet man dock att den gemle Argus är den rätte stemfadren för hela denna, ur fosforismens sköte uppspirade politiska sekt, med signalemanzet ändamålet hkelgar medlenn. I Den Konstitutionelle drefvos dessa läror först af mästaren och sedan af den af bonom uppammade, för brödraskapet hoppgifvande Argus-eleven, nuvarande Söndagsbladsutgifvaren. När hr Johansson tog qvsrier i Minervas boudoir, huserade hr Sjöberg i Den Konstitutionelle, och när denne väl uppgifvit andan af gallfeber, företog sig Sjöberg att utbilda sina argusiska studier i Söndagsbladet, som sedan konseqvent utvecklat de Johansonska lärorna, som det påstås, slltjemnt under mästarens ledning och tillsyn. Tiden, Minerva och Söndagsbladet bilda således ett ganska intimt alieradt separatförbund, och till dessa har på sednare tider sällat sig en ny stallbroder, den ridderlige Barometern i Calmar, hvilken i sjelfsj ; dem alla. 274 va verket sjunger renast utaf dem afå (Slutet fö