Aftonbladet – 22 november 1847, sida 2

kan. JUen iNKASVIL inSsandaren Iraklade alt jdsaren åter kunde vilja haka sig fast vid hans ord, och gissa ut hans mening, så följer, omedelbart på det sista svaret om hvad bonden skall, åter en fråga om hvad han kan: Hvad kan han åstadkomma? frågar insändaren, och afslutar med denna fråga sina theser, för att i den på ny rad följande utvecklingen — icke svara på denna fråga om förmågan, utan åter komma till skyldigheten; d. v. s. ännu en gång sväfva tillbaka, från kan till skall. Om det, medan tidstänkaren sålunda hemtar andan efter frågorna och svaren i sina theser och bereder sig på den nya rader, mål tillåtas oss att. begagna tillfället till ett par mellanfrågor, så skulle de komma att lyda ungefär så här: Kan läsaren, vid betraktandet af dessa tidsinsändarens. logiska idrotter, begripa huruvida och på hvad sätt några tankar verkligen förekomma i dylika tidstankar? Och minne ej insändaren glömt ett ord, vid titulerandet af sina tankar, och skulle gjort titeln mycket mera komplett, om han kallat den Orediga tankar om Representationen? Men vi återkomma till fortsättningen. Vid slutet af theserna var det, som vi nyss erinrat, frågan om hvad bonden kan åstadkomma, men här åter icke vidare någon fråga om kunna, utan på nytt om hvad bonden skall, ja — hvad som åligger folkets massa, det öfriga Ifolketx och den minst bildade delen af folket. — Det är genom bonden, som folkets massa skall uppträda i lagstiftningen, — så lyder utvecklingens första sats. Derpå följa sju andra satser, i sex punkter — anförda här ofvan, och dem vi torde få bedja läsaren genomgå på nytt; han skall finna dem alla lika peremptoriskt framställda, som ett slags konservativa trosartiklar, dem insändaren lärer mena att läsaren skall antaga och tro, utan minsta försök från insändarens sida att bevisa en enda. Tilltika torde man upptäcka, att insändaren icke har någon reda på hvad han förstår med folket,. Än tycks det vara populus, än plebs; än alla samfundets medlemmar, än vissa afdelningar deraf, än de sjelfegande arbetarne, än arbetare i allmänhet. Genom denna oreda i begrepp, eller i begreppens uttryck, blir alltsammans ett tomt ordsvall, med anspråk på en djupsinnighet, som sviker vid första noggranna ransakning efter meningen. — Stycket slutar med några förhållningsreglor för bondens riksdazsmannakall, hvilka äro så kostliga i syftning och konseqvens, att de förtjena särskildt betraktas. Hos representantförsamlingen, — heter det — ,skola böndernas ombud icke för, djupa sig i debatterna öfver svårare lagstift-. ningsfrågor. Äfven dessa skola dock många af i dem temligen väl förstå; men i allmänhet skall flertalet af dem rösta efter en mindre klar opinion. Beskattningsfrågor skola de i allmän! het bättre urskilja. Hvilka ypperliga reglor!. hvilken klar bestämdhet i undantagen! och l:j hvilka vackra syften, slutligen, i detihela! Vi taga härmed farväl af profstyckena på den konservativa logiken. Efter hvad förut blifvit erinradt, äro de hemtade blott ur artikelns början; att nagelfara återstoden lika omständligt, vore att taga läsarens tid och tålamod i anspråk öfver all tillbörlighet. Men det har icke kunnat skada, för en gång, att, punkt ef-l ter punkt, och sats efter sats, låta en oafbruten mindre del passera den logiska analysens degel; den som gör sig samma möda med det öfriga, skall finna det af samma halt: påståenden och föreskrifter i myndig och docerande ton, antagna såsom sanningar och lagbud, utan Jannan grund, än att de här och der förklaras I vara författarens tankar,; och från dessa förImenta axiomer härledda slutföljder, i den syftning författaren, äfven utan något bevisningsförsök, förklarar vara nyttig. Om bondens rätt, Jsåsom menniska, är ingenstädes fråga, och föga lom hans rätt såsom samfundsledamot i allmänIhet. Han betraktas biott såsom ledamot af ett stånd eller en klass, den sjelfegande arbetarens, till hvilken äfven handtiverkarne bland borgarståndet hänföras. Denna arbetande klass förklaras för all framtid oförmögen af bildning, och den konservative författaren vill genom grundlag förekomma, att icke heller klassens ombud i representantförsamlingen må ega mera bildning än klassens ledamöter i allmänhet. Vi äro härmed inne på det sednare kapitlet jaf tidsinsändarens tankar: deras syftning i afseende på bondeståndets (oden arbetande klasIsens) framtid. Det fordras ett visst mått af förmögenhet, för att sätta en vanlig menniska i tillfälle att odla sitt förstånd,, så lyder utgångsaxiomet för linsändarens slutledningar i detta hänseende. För att taga bort den annars omedelbart i ögonen fallande grundlösheten af denna sats, har insändaren genom ordet vanlig uteslutit de många bland våra utmärktaste snillen i vetenskap, vitterhet och konst — t. ex. Dalberg, Stjernhjelm, Linn, Polheim, Sergel, Berzelius, Tegner, Fogelberg, 0. s. v. — hvilka samtligen saknade I någon större ärfd förmögenhet. De vore ovanlliga menniskor, skall han utan tvifvel invända, Ioch höra således till undantagen. Men största delen af det högvördiga presteståndet består af vanliga menniskor, hvilkas föräldrar icke ägt den tillgång till sina barns uppfostran eller undervisning, som författaren bestämmer efteråt såsom vilkor derför (3000 riksdalers inkomst, Jeller öfver 3 hela mantal i egendom); och ändå lärer författaren icke vilja påstå att mängden ibland dem icke har7odlat sitt förstånd. DetIsamma är händelsen med pluraliteten af SverIges civila och militära tjenstemän samt mångfaldiga bland Svenska borgerskapets utmärktare ledamöter, hvilka, utan att vara ovanliga menniskor eller hafva ägt någon ärfd förmögenhet, ändå odlat sitt förstånd så, att de kunnat blifva hvad de äro. Axiomet liknar sålunda de öfriga Jaf insändarens egen fabrik: det fördrager in(gen närmare analys, utan att reduceras till noll. Tlenåande från datta hatltitan avinava nåctår nn