Aftonbladet – 22 november 1847, sida 2

Pehrön. Tillsammans 108 ledamöter. TANKAR I TIDEN OM REPRESENTATIONEN. I ett par nummer för sistl. vecka har tidningen Tiden förmält sig vara af en insändare begåfvad med tankar; rubriken på en insänd artikel, som genomgår JM 69 och 70, lyder remligen: Tankar om Representationens. Egentligen är det fråga om representationen af aBondeståndet, enligt en särskild rubrik, under den förra; och denna omständighet, i förening med omnämnandet i texten af våra andra riksstånd och hvad förf. kallar det blifvande femte ståndet, tycks antyda att de nu synliga tankarne komma att följas af kanske fyra gånger så mycket andra tankar, naturligtvis af samma halt. I ovissheten huru länge det kan dröja dermed, må nämnas att det nu meddel:de, angående Bondeståndet, egentligen innehåller nya bedyranden om förträffligheten af klassval och om nyttan deraf i synnerhet för Bondeståndet.. Beträffande uppskattningen af dessa bedyranden, torde det hädanefter vara nog att hänvisa till de många vederläggnivgar deraf, som redan förefinnas; — i fall de ens behöfvas bredvid den ständigt åskådliga och lefvande vederläggningen: Norska konstitutionen och Norrmännens ännu efter trettio års pröfning tillvexande belåtenhet med densamma. — Men oberäknadt tidsartikelns på förband tillräckligt vederlagda hufvudsats, innehåller den åtskilliga andra -uppenbarelser från våra konservativa, dels öfver deräs logiska förmåga, dels öfver deras mening med Bondeståndets framtid; och dessa uppenbarelser öro verkliga juveler, alltför dyrbara, för att icke förtjena framhållas vidare i ljuset, till allmänhetens beskådande. Det är af denna anledning, som vi här sysselsätta oss med representationstankarne i Tiden, hvilka annars kunnat utan tvekan lemnas derhän. I förra hänseendet, eller såsom prof på våra konservativas logiska förmåga, tycks väl tidsartikeln erbjuda någon svårighet vid valet; emedsn profstyckena skulle kunna hemtas hvar som helst, hela artikeln igenom. Men på det att tänkaren i Tiden icke må kunna söga att vi ryckt någonting ur sitt sammanhang, välja vi sjelfva hans framställning af de ämnen, som han tycks ärna behandla; den lyder si: Genom uppkomsten af klasser och träldomens afskaffande blef karakteren af bonde bestämd, sådan den ännu är. Han utöfvar icke ensam lagstiftningsmakten, men han deltager deri; och han drifver, såsom sjelf arbetare, sitt jordbruk, med eller utan biträde af andra fria arbetare. Träldomens afskaffande, som tvungit honom att blifva arbetare, har hindrat honom att ingå i medelståndet, dit han eljest skulle höra. För att dit uppstiga, d. v. s. för alt kunna deltaga i den allmänna bildningen, måste han bortlägga egenskapen af arbetare; och dertill fordras nu större förmögenhet, då fria arbetare skola användas, än som fordrades, när arbetet förrättades af trälar. När fråga null blir, huruvida och på hvad sätt bonden kan och bör. deltaga i lagstiftningen, synes det första nödvändiga vara att bestämma ändamålet af ett sådant deltagande. Detta ändamål måste vara sådant, att det kan uppfyllas. Hvilket är då det, som bonden kan uppfylla? I sin egenskap af arbetande jordägare är det, som han skall åstadkomma, hvad af honom väntas. Hvad kan han såsom sådan åstadkomma? Det är genom bonden, som folkets massa skall uppträda i lagstiftningen. Genom tillfredsställande af hans anspråk skola folkets öfriga medlemmar finna äfven sina anspråk iakttagna. Det är en urgammal rätt, som han skall utöfva; och dermed skall hela den minst bildade delen af folket, den arbetande nöjas, såsom hittills, om den ej till missnöje uppretas. Men bonden skall uppträda endast för hvad han är. Genom egna medlemmar skall han föra sin talan. Andra kan han ej utse, med mindre det skall ske efter ledares anvisning. Ty han kan ej förvärfva nog bildning, för att bedöma dem, som befinna sig utom hans krets. — Hos representantförsamlingen skola böndernas ombud icke fördjupa sig uti debatterna öfver svårare lagstiftningsfrågor. Afven dessa skola dock månge af dem temligen väl förstå; men i allmänhet skall flertalet af dem rösta efter en mindre klar opinion. Beskattningsfrågor skola de i allmänhet bättre urskilja. Efter snförandet häraf torde vi få utbedja oss läsarens benägna sällskap på en liten upptäckteresa efter dessa tankars sammanhang. Hörvid förbigå vi genast det historiska förespråket om träldomen, — ett återljud, om vi ej muissminna oss Mycket, af en viss räfsång ifrån Småland under sista riksmöte, men som redan då blef till sitt grundthema och sina modulationer behörigen uppskattad. Vi skola ej beller dröja vid de konservativas här ofvan med särskild stil utmärkta påstående, att egenskapen af arbetare måste bortläggas, af den som skall kunna deltaga i allmänna bildningen; vi hemställa blott, om icke någon talare i en Bildningscirkel skulle deri finna ett ämne till lämpliga betraktelser. Vi stadna i stället vid tidsinsändarens egentliga theser. Af deras första rad skulle man kunna sluta, att insändaren ärnade börja med att besvara frågorna: Huruvida kan och bör bonden deltaga i lagstiitnin gen?, och På hvad sätt kan och bör han det?, — Man tror sig höra den gamla logikens san? och quomodo? ifrån någon kateder; men man bedrager sig: om an och quomodo är till en början icke fråga. ,Det första nödvändigan — säger insändaren — synes vara att besämma sändamåletn — besagde logiks quaproptera. — Nå väl? bestämmer han det då? Visst icke; han cirkulerar genast derifrår, och tillbaka till en ny fråga om sättet; och denna gången till ett sf dettas vilkor, bestående iändamålets beskaffenhet att skunna uppfyllas. — ,Godt — tänker kanske läsaren — ,vi få då vsta åtminstone hurudant ändamålet bör vara, för alt vara sådant, att det kan uppfyllas,? Ack nej; insändaren hittas iche så lätt der man släpper honom. Bäst man vöntar att han skall beskrifva ändarcålets beskaffenhet för attkunna tas halkar han Äfvor Hl an Nnyv fråga: