Aftonbladet – 22 november 1847, sida 2

icke heller tillåtas att få komma Bondeståndet tillgodo! För att ur detta stånd äfven aflägsna kunskaper och bildning, utgår den konservative tidstänkaren från ett annat sjelfgjordt theorem, som lyder: att qvalifikationen till tjenstsökande är noförenlig med egenskapen af bonde; denna qvalifikation hos. Bondeståndets kandidate: — fortfar insändaren — ir hvad som mest skulle föranleda korruption vid valen i detta stånd. En täftlan skulle uppkomma mellan de sämsta karakterer bland tjenstemän af alla slag, civila, militära och andliga, att söka gunst hös Bondeståndets valmän. Sveriges allmoge skulle blifva alldeles bortskämd af smicker, och vid vatiderna efter råd och lägenhet trakteras — aftast genom ombud hos lycksökande tjenstemän, som önskade sig det ärofulla kallet af folkrepresentanter, i hopp aet kunna hjelpa nsig fram i befordringsväg. Ingenting, eller nästan ingenting är angelignare, än att vägen för denna frestelse stänges., — Man ser af detta försök till deduktion, att insändaren sjelf funnit utgångssatsen något problematisk och derföre velat bevisa den. För detta ändamål nödgas han dock förutsätta de sämsta passioner och bevekelsegrunder hos tjenstemännen, och den största dumhet och egennytta hos bondeståndet (antagliga följder af böndernas förut bestämda ringa förmögenhet och brist på odladt förstånd,). Men tyvärr träder vid dessa förutsättningar åter det förargliga Norge till mötes, med sin praktiska och lefvande vederläggning. Bönderna hafva der, med undantag för ett enda stortbing, alltid valt en stor mingd embetsmän till representanter: embetsmännen hafva på norska storthingen i allmänhet utgjort en öfvervägande pluralitet. Månne den konservative tidstänkaren vill insinuera, att dessa af Norges bönder till representanter valda norska embetsmän — dessa amtmän, officerare, prester — varit de sämsta karakterer bland tjenstemän af alla slag, civila, militära och andliga,? Vill han påstå att Norges allmoge ,blifvit bortskämd af smicker och vid valtiderna efter råd och ligenhet trakterad,? — Eller om han icke vågar påstå detta, emedan det strider emot känd historisk sanning, — vill och vågar han då påstå att Sverges allmoge står till karakter och förstånd så lågt under Norges, att hvad som icke inträffat med den sednare under 30 års prof, det skulle den förra låta komma sig till last så visst, alt Sverges samhällsordning bör bestämmas efter denna för dess allmoge skändande förutsättning? .... Men antingen måste insändaren påstå ettdera af dessa alternativer, eller ock är hela theoremet en föraktlig smädelse, ji ,Tiden, antagen såsom en bevisad eller bevislig sanning, för att komma till följande omedelbart derefter framställda slutsats: aSåledes bör ingen, som är i statens tjenst, eller kar undergått dertill nödig examen, kunna vid Bondeståndets val kunna komma i åtanka. Att serskildt utesluta dem, som varit i tjenst, blir öfverflödigt, då de inbegripas under benämningen af dem, som undergått dertill nödig examen.n Följden af detta grundlagsbud skulle blifv2, att inom Bondeståndet icke finge vara någon, som ägde nödiga kunskaper för att rätt bedöma embetsmännens intigter och åtgärder, eller kunna fatta huru embelsmannafunkltionerna böra ordnas, lönas och kontrolleras; och öfver hufvud ingen, som hade haft tillfälle att odla sitt förståndr. Likasom Tidsinsändarens konservatism nyss ofvan uteslutit förmögenheten och den deraf uppkommande sjelfständigheten från Bondeståndet, så utesluter hon nu bildningen och det derigenom odlade förståndet! Sådant är då konservatismens syfte med sinz klassval: sådan den framtid den vill bereda åt den arbetande klassen (bönder och handtverkare), som Bondeståndet skulle, efter konservatismens mening, ensamt representera. Och med dessa ohöljdt tillkännagifna syften studsar insändaren ej vid följande tillägg: Att rädda detta Bondestånd, som skulle med pklassvalen gå förloradt, är i förf:s ögon den största af hufvudpuakterna i den stora strid som föregår. Deraf beror, i en icke aflägsen framtid, hela arbetsklassens öde.n Huru deltagande och beskyddande klinga ej dessa konsorvativa locktoner! Men om man erinrar sig huru detta Bondestånd skulle blifva beskaffadt, med de nyss förut tillkännagifna förbehållen, och hvilket öde, som man dermed ärnar åt arbetsklassen i en ,icke aflägsen framtid, så bör det ieke öfverstiga den förståndsodling, som det nuvarande Bondeståndet och den nuvarande arbetande klassen redan uppnått, att förstå locktonernas mening, och att upptäcka hvarthän man dermed vill bringa detta stånd och denna klass. — En af de största anledningarna till den allmänna missbelåtenheten med det gamla systemat var. såsom väl är hakant den dåvarande