Aftonbladet – 20 november 1847, sida 1

SEEN ATEIST INS SE 3 Jalla kantonernas förordningar erbj do cen tilljräcklig garanti, såsom äfven senast rå2r. visade sig vid händelserna i Geneve och Freiburg, si begagnade lik väl Separatförbundet fortfaran :c Jessa anfall såsom töckmantel för sin existens, sitt j politiska berättigande och sin städse svå : ut; bildning, ända tills den 20 Juli 1347 ;osken afkastades och den öppna förklaring fölide. att Separatförbundet bestämt sig för mo:såvi mot alla landtdagsbeslut, hvilkas laglighet det icke erkände. Imedlertid hade Jesuiterorden icke försmått att öfver de falinss lik och, vastedt faran för den svåraste landets splittring, i: råga uti förorten Luzern. Allmänaa opinionen uppträdde deremot allt mera bestimd:!, oc ivänne regeringar uti Schweiz måste gifva vika för dess impuls. Långt innan -landtdagen deita år sammanträdde, rustade Separatförbundet på det ifrigaste, satte sitt krigsråd i verksamhet, tillsatte nu gen-ralstab, skaffade sig vapn och ammunition i iaoch utlandet och stod väpnadt emot Edsförbundet, hvilket afhöll sig från alla dylika ågärder. . Under sådana oaständigheter församlade sig, trogne, käre Edsförvsndter, förbundsmyndighsten och fattade efter i-ogna rådplägningar, och sedan fråssn ånyo blifvit tasen i moget öfvervägande af alla vederbörande myndigheter, beslutet ef don 20 Juli, 1;dande som följer: 4) De sju kantonernes, Luzer:. Uri, Schwyz, Unterwalden, Zuz, Freiburg oci Wallis, Separatförbund är oförenligt med förbundsfördragets grunder och till filje deraf förkl:radt för upplöst. 2) Nåmnude kantoner ansvara för beslutets efterföljd, och landidacen förbehåller sig att, derest omständigheterne sådant fordra, v.dtaga vidare åtgirder, för alt göra det samma respekteradt. Då Scparatförbundets kantoner fortfarande påstå, att landidagen icke varit berättigad till ett sådant beslut, ja, att detsamma innebär eit rättsvidrigt ingrepp uti deras souveränitet, så anser landidagen för sia plist, att för Eder, trogne, käre Edsförvandter, i korthet framlägga den lagliga grunden för detta beslut. Det stöder sig på klara ordalydelsen uti förbund -aktens 6:ie artikel, hvilken föreskrifver: de enskilda kantonene emelisn få inga förbindelser in;ås, som lända till men för hela förbundet eller andra dess kantoner. Ofver det lagliga innehållet af detta bud är ingen strid, utan erkännes det från alla sidor. Sridsfrågan är om Sonderbundet skall räknas ull de menlige och således o!illåtna och förbundsvidriga föreningar eclier icke. Hvilken myndighet är nu ko:petent och berättigad att slita denna fråga? Det kan icke vara någon ansan än landtdagen ; denna är den myndigbet, hvilken i hvarje fall åligger att bevaka förbundets rättigheer. Der måste kontonernas författningar, liksom militirkapi ulationer, förelägs-s till bedömande, om deruti innehålles nigot sf våda för det allmänna förtroendet. Äfven Scparatförbund, hvilka utöfva inflytsnde på Edsförbundets politiska förhållanden, äro underkastade endast landtdagens bedömands, heldsi nöigon annan myndighet inom förbundet hvsrken är antydd eller kunnat af Sepsratförbunde:s kantoner utvisas. Om nu landtdagens kompetens att slita sådana frågor, måste erkännas, så borifaller den samvetslösa beskyllningen, att en oberättigad pluralitet tilikräktar sig en politisk elimakt och rätisvidrigt ingriper uti kantonalsuveräniteten. Landtdagen har fördenskull, med stöd af 6 Art. i förbundsakten, med fullkomlig rätt ansett sig kompetent att bedöma frågan om Separatförbundet är menligt och otillåtligt, och med fullkomligaste öfvertygelse derpå lemnat ett jakande svar. Och öfver detta beslut har landidaren ej at frukta Schweizerfolkets dom. Om Sep-:ratförbundets ständer, såsom de förege, ville hafva annat ändamål än ömsesidigt bistånd och försvar mot ocrättmätiga anfell, så göres dem ej behof af ett serskildt skyddsförbund, ty 4:de Art. i förbundsakten är för dem tillräckligt skyddande, liksom den allt hitintills varit det för alla kantonerne. Men om de åstunda nå ot annat eller mera, så Ööfverskrida de förbundets bestämmelse och förnärma den allmänna förbundsrätten. Det måste vara klart för enhvar, att ett separatförbund icke kan toloreras, som, i strid mot förbundsfördraget, sjelf medgifver sammandragande af beväpnad styrka, utan ofliciel anmaning; som aipprättar et eget krigsråd, -med oinskränkt makt, till motvigt mot edsförbundets och derisenom framkallar de vådligaste konflikter; som på förhand, innan förbundsrättens beslut ännu blifvit kände eller fattade, förklarar krig, och som slutligen, endast för lösandet af förbundsrättstvistefrågan, uppträder med vapnen i hand mot det fredliga edsförvandtskapet och derigenom i hög grad oroar sinnena, framkallar uppresning och förstör lsndsfriden. Detta, trogne, äre edsförvandter, är sakens ståndpunkt, och ned fullt förtroende öfverlemnar nu edsförbundslagen åt eder att afgör2, om den, genom separatörbundets upplösning, har på förbundsvidrigt