Aftonbladet – 15 november 1847, sida 2

jag känner den! (Slipper hennes hand.) Men jag kan icke bota den. Pauline (förfärad): Hvad säger ni? Fabian: Det onda, som fräter dig, stackars La — det är här — i hjertat! , Lia (stiger upp med bäfvan): Fabian! Fabian! Tyst! (Hon faller tillbaka öfverväldigad.) Pauline (afsides): Hvilken hemlighet! Fabian (tifvad): Du älskar! Lia (svagi): Ack! nej — jag kan icke älska, jag! Fabian: Försök ej att bedraga mig — denna gryende kärlek brann r:dan i dina ögon under din berrskarinnas tillfrisknande, sedan har jag sett att den tillvext, den har förtärt det hjerta, i hvilket du ville qväfva den. Lia (döljer sitt hufvud i händerna): O! förbarmande, Fabhiar, förbarmande! I Fabian: Och denna kyska, rena kärlek — du skulle önska att dölja den för alla, såsom Jen vanära — ty du älskar den man, du icke har rätt att älska — en man som föraktar dig. Pauline: O, nej, det är omöjligt! I Fabian: Ty han är icke af din stam, den I föraktade, han är hvit! I Pauline: Hvad bör jag? Fabian: Herr Roger är imedlertid en god loch hederlig yngling! Lia: Ack! nämn icke detta n:mn. Pauline (med värma): Roger? — den unge fransmannen, som är anställd i egenskap a föreståndare hos hr Barbantane? Fabian: Ja, min fröken; ja, han är hederlig och god — men han är hvit (till Lia) och t ditt ansigte är mörkt som mitt! Du inser nog vatt du ej har rättighet att älska denne man I Du inser grannt, att ditt onda är utan botemedel, och att jag ej kan hjelpa dig. (Lifvad. Ack! jag känner ditt lidande, ser du; ja, jag känner det. Tycker du icke, någon gång unI der natten, att detär, såsom om din mun icke