Aftonbladet – 15 november 1847, sida 2

gång afbryta hela den elektriska rapport, som bör finnas mellan aktören och åskådaren. kand FÖRRA VECKANS FYSIONOMI. Vintern, riksdagen och — maskeraderna stå för dörren. På Norrbro synas dagligen unga byråkrater, skyndande till och från embetsverken med stora pappersrullar i känderns; de bafva alla fan så brådtom,. Hvilken hemsk differens att renskrifva kungliga propositioner, i stället för att proponera skåler på Blå Porten och Lilla Sällskapet! Besitta! säga de, och jag med dem, när skall allt en gång bli färdigt, som nu är — ofärdigt? — Äfven inom modernas verld göras stora tillrustningar. Hattar förfärdigas, klädningar sys och kappor profvas, ty — som en berömd författare påstår — kläder äro de vapen, hvarmed de sköna strida, och de likna deruti soldaterna, att de kasta dem ifrån sig när de blifva öfvervunna. Med ett ord, litet bvar lagar sigi ordning för de kommande veckorna. Må det ej då tillåtas undertecknad, att ge sina tillämnade fysionomier en liten puff? Ers nåd! tag af detta tyget, det håller i e vighet och sen kan man göra en neglgå dera — så yttrade sig en gång salig lärftskramhandlaren Taube, hvilken mina läsarinnor säkerligen påminna sig, och så säger jag också. Högst ogerna negligerar jag odödligheten — jag menar riksdagen — men som det ändå är och blir mest politiskt att göra damerna till nöjes, så lofvar jag, att huru politiserande de kommand2 veckornas fysionomier än kunna blifva, så skola dock mina lisarinnors ej ett enda ögonblick blifva lemnade ur sigte. Hvart men förra veckan tog vägen, påtriffades riksdagsmän, hvilka gingo kring och orienterade sig. Om det var för att njuta af de plägseder, genom hvilka vårt goda Siockholm närmar sig Orienten, eller för att höra sig för — efter rum, lemnas derhön. Nog af: man har dessa dagar, vid sidsn af redan celebra politiska artister, upptäckt en mängd kommande debutanter. Allmänhetens väntan är också ganska spänd. Huru skola partierna rangera och gruppera sis? så frågar roan ständigt hvarandra. I afvaktan på bättre, vågar undertecknad föreslå ett litet utkast till en Politisk Fauna. Det är dock ty värr redan gammalt och köndt, äfven af mamsell Björklund och herr Berggren, nemligen att ordna riksdagsmännen efter — tänderna! Med dem till grund för mitt system, skulle riksdagsmävnen först och främst kunna indelas i gnagare, och vidislande. Sedermera tillkomma underafdelningar, såsom: gamla riksdagsmän, hvilka för andra gången ömsat tänder; ungdomliga dito, alltjemnt bitande med desamma; riksdagsmän med de politiska barntänderna i behåll, och slutligen det stora antal, som icke äger tand för tunga. I söndags var stor ptillställning, i Slottskyrkan, med anledning af H. K. H. Prins Nicolaus Augusts första nattvardsgång. Den pomp;, hvarmed den kungliga ungdomen omgafs vid en bandling af till sin natur så allvarlig enkelhet — vid denna gradpassering i det rent menskliga lifvet — har synts mången innehålla nog mycken reminiscens af medeltid, eller åtminstone 2f les anciens rgimes. Man tycker numera, att all y tre representation bör mo!svaras af någon bestämd betydelse, som påkallar densamma; men att det ej kan vara precist nödvändigt att dermed omgifva en ung prins just i det ögonblick då han bör aflögsna all inbillning om jordisk höghet framför andra menniskor. I deita afseende, likasom i eit annat, torde en representationsförändring ej vara otjenlig. Dagen derpå, d. v. s. i måndegs, var herr Torslows recett. Då gafs nemligen på Mindre teztern för första: gången den omtalta Chevalier de Maison-rouge. Orkestern spelade marseillaisen såsom introduktion. En herre vid sidan af mig yttrade: Det var förb—dt liflig musik! Hvad är det för slag?, — Marseillaisen, min herre. — Kors för tusan! — Rouge de Yflslet hvad jag afundas dig denna nattliga inspiration, med dess verldshistoriska betydelse! Hvarje minut af den natten var full af embryon till vunna bataljer, vaknande snillen och segrande ideer! Chevalier de Maison-rouge är, som bekant, en bearbetning af Alex. Dumas roman af samma namn. Ati skådespelet betydligt förlorar vid jemnförelse med romanen, derom var jag temlig.n ense med mig sjelf och andra. Detta hindrade mig ej, att jag såg detsamma med ganska mycket nöje. Det är nemligen en trogen och rask skildring af la grande revolutionx, denna Frankrikes hjerninflammation. En skildriog af dessa tider då franska republiken till sin representativa statsförfattnicgs s:apinde, diskuterande och verkställande använde summa 8 dagar! — Herrar riksdagsmän! gören det efter den som kan! Hrr Kinmsnson och Stjernström, samt fru Torslow och m:ll Lindmark utförde sira roller ganska bra. Hr Torslow, Sveriges Frederik Lemaitre, var sig lik — vare det nog. I scenen då Dixmer träffar sin hustru hos Maurice Linday, var hans mimik förträfflig; också utropade en ung dame, som satt framför mig: Herre Jesus! hvad ban är otäck! Och öfverallt sågos vejande näsdukar, åtföljda af förfärliga snytningar — snpyfiningar ville jag söga — kan man mer be, ära? Kungliga teatern bar gått oförskräckt på igen med sin Erik den fjortonde. Hr Dahlqvists spel är genisliskt, det är visst sannt. Hvad pjesen angår, kunde jag väl hafva vissa men; men don. har så länge verit huren nå händerna