Aftonbladet – 15 november 1847, sida 2

i Westerås angående komministrarnes löner skulle kunna förändras af myndigheterna, anhålla vi få veta, på hvilken laglig författning Länstidningen grundat det piståendet. TEATER. På Kungliga theatern gafs i fredags åter den lilla roliga komedien Dottersonen, som vid hvarje representation vunnit ett förtjent allmänt bifall, samt den likaledes gansta underhållande historiska dramen Anna af Österrike. Märkvärdigt nog var likväl salongen den aftonen rätt gles, oaktadt det bjöds på två så goda pjeser, som båda äro rätt förtjenta att ses. Kanske har den på de sista trenne dagarne särdeles ruskiga väderleken varit orsaken till att spektakelvännerna hållit sig inne. I lördags gafs af den fransyska truppen i hr De la Croixs salopg bland annat ett nytt slycke: Bruno le fileur, i hvilket man bade tillfälle att göra bekantskap med en stor komisk tatang hos hr Dubouchet, såsom en munter garsong ur arbetsklassen. Pjesens innehåll är, att åtskilliga slägtingar till en nyligen afliden rik, men barnlös bomullsfabrikant infinna sig för att öfvervara öppnandet af bans testamente, till hvilket hvar och en af dem sätter sin förhoppning. Men den aflidne befinnes hafva gifvit hela sin qvarlåtenskap åt en ung arbetare Bruno, som förut genom utmärkt flit och redlighet vunnit hans förtroende. Denne (hr Voisel) försättes genom en så öfverraskande lycka i sjunde himmelen, äfvensom en hans vän bland spinnarne, Couturier, hvilken delar hans glädje; men efter det första utbrottet häraf kommer saknaden kos Bruno att hafva gjort en skön, bygglig, väl uppfostrad niece till den aflidne lottlös. Han erbjuder henne derföre mycket blygt sin hand till er:ättning, emedan han länge i tystbet älskat henne, och hon antager tilibudet. Detta är planen till första akten. I den andra, sex månader efieråt, finner man Bruno metamorfoserad till en elegaat herre, chef för ett etablissemang, men långt ifrån så lycklig sem förut. Den krets, hvari han numera kommit, är för bonom en falsk och främmande position. Han gör hvad kan kan för att aflägga sina för salongsetiketten alltför fria vanor cch göra sin edukation i den fina verldens mantr; men det vill icke gå rätt bra för sig i vissa småsaker: ban blir ofta föremål för smågrin eller axelryckningar, och sjelfva tvånget att ständigt lägga band på sig är honom en börd2, som blir edräglig när han på köpet blir underrättad, att en kusin till hans fru söker innästla sig hes den unga, ä!skvärda makan, genom att förlöjliga honom i hennes ögon, och gör henne en kärleksförklaring, bvilket dock alltsammans till slutet misslyckas. . . Det egentliga intresset af denna pjes ligger i några mästerliga teckningar af den arbetande klassens bonhommie och abandon på dess fristunder, nigra små tefl:r af fransosens glada lif, sådant man finner det vid barriererna om söndagarna. Mean måste se sådana scener utföras af fransmän, för att kunna fatta den förening af lekfullbet och bjertlighet, som de förmå deri nedlägga. Både br Voisel och hr Dubouchet, i synnerhet den sednparce, uppburo sina roller i denna genre oöfvert:äffiigt. De applåderades också puppbörligt. Förut gafs Genevieve, ou la Jalousie paternelle, äfven ett litet godt stycke, deri demoiselle Edith har en vacker roll, som hon äfven förstår att göra gällande på ett intagande sätt; samt en komisk monolog med sång af hr Lefebvre såsom en chorist, hvilken äfven starkt ;pplåderades cch efteråt inropades. Vi höre, att br Trouillet och dess trupp betämdt beslutat stadna qvar öfver vintern. Detta kommer, i samma mån som deras spektakler blifva mera kända, måhända att för denna ssisongen medföra någon liten in:erkan på recetterna för den kungliga theatern, om ej intressanta nya saker der törckomma; men för framtiden deremot kan ctt godt inflytande af denna täflan cke uteblifva för vår scen, hvilket eck i sin tur skall betala igen sig. Vi säga icke detta för att på något sätt nedsätta våra egna artister genom en jemförelse; ty många bland dessa hafva stora meriter; men det finnes imedlertid något, som kanske icke så precist kan beskrifvas, hvari den fransyska truppen, i sin helhet tagen, synes oss äga företräde. Detta gäller i synnerhet om samspelet; men också lägga fransmännen en särdeles vigt bärpå, och bafva för detta ändamål ett recept, som förtjenade begagnas. Det består deri, att de, festän gifvande blott två å tre spektekler i veckan, arbeta tillsammans både föroch eftermiddag alla dagar på pjesernas inöf-, vande, för a!t sedermera aldrig behöfva anlita sufflören vid sjelva representationen. MHöruti synes den egentliga kemligheten ligga af det lif och den naturlighet, hbvarmed dialogen hos dem ständigt rörer sig, och som ger det hela ett särskildt beheg; och detta är en sak, som kanbända förtienade tagas efter; ty det är ej alldeles utan exempel på den svenska scenen, att en skådespelare stadnar midt i ett utbrott af glädlighet eller pathos, emedan han måste lyssna li mannen i luckan, och sådant kan någor