Aftonbladet – 13 november 1847, sida 3

NIONDE SCENEN. DE FÖRBA, PAULINE, AURELIA. Pauline (redan på afstånd, med största häfighet): Nej, herr Fabian, nej! — Hon är missedd! — man har icke sagt det! — ingen! — hör ni det, ingen? — (mera lugnt och liksom bedjande) Men — om ni icke vill bivista denna est — skall ett ord af er göra tillfyllest — at förklara eder frånvaro. — Ni är läkare — n stackars sjuk anropar eder hjelp — ni är aldrig döf för den lidandes röst, som kallar er — ni skall lemna 0ss, för att basta till den, som lider och väntar er. — Men — (med tonvigt) det är ni-som aflägsnar er; herr Fabian — (nedslående ögonen) man jagar icke bort er — Aurelia (sakta): Bra! mycket bra! Fabian (med rörelse): Tack, min fröken! — tack! — Aurelia (i det hon obemärkt betraktar honom): Vet du hva, han ser rätt bra ut, den der doktorn! — (Fabian: bugar sig och aflägsnar sig långsamt, med .ögonen fästade på Pauline. I det ögonblick han ämnar stiga öfver tröskeln, befinner han sig midt emot Barbantane, som båller ett spanskt rör med guldknapp i handen.) TIONDE SCENEN. DE FÖRRE, BARBANTANE. Barbantane (afsides): Här är min man! — Han ger honom med banden tecken att närma sig. Begge gå fram på avantscenen.) Fabian -(saktmodigt): Min herret — Barbantane (något försagd): Jag har mig — nej, jag vill säga — man har mig — ja, så är let — man har uppdragit mig att — (Aisides) Det är brydsamt. (Högt) Man har uppdragit nig att — Fabian (efter att hafva kastat en lugnande olick på Pauline): Att i fru markisinnans namn örnya den inbjudning, med hvilken hon täckts vedfa mig? Var nog god min herre, stt för wenne tolka min erkänsla — och mottag sjelf nina tacksägelser! I Barbartane: Hvad behagas? — (Afsides) Ivad är det ban säger mig? (Högt) Menjag — ! Fabian: Jog ör nödsakad att aflägsna mig — n sjuk väntar mig. (Han vänder sig möt Pau( ine och siger awed sett sligs! stolthet) Det är! lideles icke en förevändning, en fint — Jag