Aftonbladet – 13 november 1847, sida 3

Och Atte fyller släden med det hen fångat har, Knapt för en liten hare finns något rum mer qvar, Och visligt ärnar mannen, att om till hemmet vända — Med last, för tung att craga, blir vägen utan ända — Likväl i skogens sköte än mera vildbråd fanns, På afstånd han bemärkte en liten yfvig svans, Som hviftade bland enbuskar. Atte han var sniken, Och snart från rågad släde vår jägare var viken. Ej björn, ej varg, ej lodjur hans öga till sig drog; Det var blott en ekorre, som honom så betog; Ekorren flyr i träden, och efter Atte skenar Med blind och häftig ifver emellan ris och stenar. Från träd till träd det hoppar, det lilla täcka djur, Men Atte tung och ovig och blåsande sin lur, Han röres som ett stenblock bland grenar, buskar, spakar; Hvad honom står i vägen, det splittras; skogen brakar. Till slut när han i skogen ett vidsträckt kretslopp gjort, Och trött och svettig kommit precis till samma ort, Der han sin släde lemnat, befanns den rakt försvunnen, Förlusten gick till bjerta!. Etorrn blef ouphunnen. Bror Atte miste släde, jagtredskap, alltihop; Och väsnades i skogen med raseri och rop. Min vän! låt oss af hjertat den dumme man beklaga, För visa att oss sjelfva så låta oss bedraga. (Hudiksvalls Weckoblad.) TT SFTI TONSATT SES SDS RATES RR