Aftonbladet – 13 november 1847, sida 3

konomiska läge började blifva till den grad ofördelaktigt, att de reqvirerade medlen måste anskaffas genom lån. Men fåfängan och flärden, som nu mera yttrade sig jemväl i utsväfningar, drogo honom allt djupare och djupare med sig ned i den olycksaliga hvirfvel, som leder i förderfvet. Det hode till en början förefallit så lockande, att vara elegant klädd, att bo utmärkt väl, att i sällskap med de gentilaste kamrater skicka sig såsom vore man förmögen o. s. v., ty hvilken skulle: ej blygas för att: vara fattig? Men dyrköpta blefvo dessa offer åt flärden, de fordrade sjelfva ett ännu större offer — det af hela den olycklige ynglingens framtid. Man hör. föräldrar, som. underhålla sina söner vid akademierna, beklaga sig öfver den tilltagande dyrheten i dessa orter, och att kostnaderna blifva dem alltför dryga. Vid anställd jemförelse med sin studietid för några tiotal af år tillbaka, finner fadren omkostnaderna för. en yngling, nu för tiden, vara alltför. högt uppdrifna, och mången fader ser sig, genom detta förhållande, tvungen att afbryta eller förkorta den tilltänkta tiden för ynRglingens vistande vid universitetet. Naturligt är, att en mängd sammanverkande omständigheter skola gemensamt bidraga till detta resultat, men exempel ssknas icke heller i våra dagar af ynglingar, som med största hushållsamhet draga sig fram under studietiden, utan att vidkännas några större depenser. Många föra deremot med sig ur föräldrahemmet, eller i följd af sin föregående uppfostran, så stora anspråk, ej blott på beqvärmlighet och njutning, utan äfven på lyx, att sådana anspråk alldeles icke kunna tillfredsställas utan stora omkostnader, soner: må vistas hvar som helst. Detta gäller i första rummet hvad angår garderoben, som årligen medtager betydliga summor, vidare kostsamma och väl möblerade rum med hvad dertill hör, förutan allt öfrigt ingående i den komfort, hvarpå mannen, om han dertill har råd, må göra pretention, men hvilket för framtiden medför stora olägenheter, om ynglingen gjort sådant till sin vana och sitt behof. Föreställom oss nemligen de många ynglingar, hvilka, såsom Ruåolf, icke ega tillgångar för att uppfylla dessa vexande behof. Redan tidigt införas! de på skuldsättningens olyckliga väg. Man börjar att, som det hetr, vigilera. Hamrater blifva naturligtvis första föremålet för denna vigilans, och ej blott tid utan kostnader måste till spillo gifvas, för de täta omsällningarne. Om än det i början lyekas, med dessa uppoffringar, att sköta krediten, så vet man, huru skulden vexer såsom synden, och snart blifver det omöjligt att längre vara ordhållig, så att gifna löften och förbindelser uppfyllas. Men sedan första steget att vara löftesbrytare är taget, har man redan derigenom kränkt samvetsgrannhetens fordringar, och snart blir man mer och m? liberal med sitt eget samvete, så att dess röst småningom nedtystas. Ifrån löftesbrott, då dessa ofta förnyade öfvergå till vana, blifver man lätt en ber! dragare, för hvilken intet vidare är heligt, då fråga är om tillfredsställande af ökade behof, och lätteligen inser man, hvilka olyckliga följder en sådan karakterens depravation medförer för de på tjenste-l mannabanan inträdande. Rudolf L. genomgick med skyndsamma steg alla stadierna af denna moraliska sjukdom. Men i samma j) mån förslappades ock hans intellektuella krafter. För det oroliga sinnet började arbetet blifva en afsky, och afvexlande förströelser ett behof. Men! med försvunna tillgångar försvunno äfven de förföriska vännerna, af hvilka han snart fann sig öfvergifven. Han måste således uppsöka andra, af allt sämre och sämre beskaffenhet, och snart blef han, i ordets hela bemärkelse, en förlorad son. Efter många vexlande öden, följder utaf tilltagande moralisk förnedring, finne vi honom, cj alltför många år efter det han lemnade föräldrahuset, nedtyngd af! samvetsförebråelser, smyga sig undan sina förföljande borgenärer. Nu var hen till den grad bjelplös, att han, under den långa vandringen till fots, måste af välgörande menniskor söka sitt bröd för dagen. Han styrde kosan åt sin födelsebygd;i hvilken sinnesstämning, kan man lätt föreställa sig. Under den länge fortsatta vandringen lyckades det honom på några ställen få qvardröja och förvärfva sitt bröd genom dels renskrifning, dels genom undervisnings meddelande åt barn, så att han på ärligt sätt kunde lifnära sig. I följd af den afbrutna kommunikationen med sina anhöriga, kände han ej hvilka sorger öfvergått fådernehemmet, dit en naturlig, om än orofull, längtan förde honom. Slutligen, efter mer än ett års tid, kom han ock så nära dit, att han möttes af underrättelsen om sina föräldrars död, förorsakad till ej ringa grad af den hjertfrätande sorgen öfver honom, hvars uppförande blifvit berättadt för fadren och icke heller länge kunde hållas hemligt för familjens öfriga medlemmar. De vaknande samvetsförebråelserna förde ynglingen snart på sjuksängen, ifrån hvilken han aldrig uppstod. Måtte hans exempel blifva en varning mot ungdomlig obetänksamhet! FRU ATTE DOLSKE. Jr rr, a hh