Aftonbladet – 13 november 1847, sida 3

der karlen. Och om den lärde doktorn förglömt att ban varit slif — torde ni måhända känna medlen att påminna honom derom. Pauline: Min mor! — (En sträng blick antydde henne att följa markisinnan.) Barbantane (beställsamt): Fru markisinna, jag skall inte behöfva er uppsyningsmans handräckning; — jag vet huru man kastar detta slägte ut på dörren. (Han ledsagar markisinnan till högra utgången.) Pauline: Min Gud! — hvad skall detta bli af? Markisinnan (vändande sig tll dottren): Paulinel — (Pauline följer sin mor tillika med Aurelia.) ÅTTONDE SCENEN. BARBANTANE 3; LIA, SEDAN FABIAN. Barbantane: Nu, blir det oss emellan; mäster Fabian! (till Lia) Säg åt honom, att han väntar mig. (Han går ut genom fonden.) Lia: Stackars Fabian! — köra bort honom! — han, som. också är stolt, kanhända lika mycket som fru mearkisinnanl: — o, det skulle komma honom att dö af harm! — (lifligt) ack, min Gud! — bär är han — (Hon håller sig afsides åt venster. Fabion kommer in från venser i : fonden, håller inbjudningsbrefvet i handen, och, tyckes åter genomläsa det; då ban blir varse Lia, går han emot henne cch visar papperet.) Fabian (mild:): Säg mig, mitt barn — hvad. betyder detta bref? Lia (brydd): Herr Fabisn. — Fabian: Det är ett misstag, är det inte så? — endera ;har mårkisinnan: de la Reynerie icke skrifvit detta bref? — eller har hon icke ämnat det åt mulatten Fabian, åt sonen af en slaf, sjelf född slaf — är det inte sant, Lia? — (tystnad) du. svarar. icke? Lia; Hör på, herr Fabian — efter ni redan gissat det — gör mig till viljes, dröj icke här — Fabian (betraktande henne med misstroende): Hvarföre, mitt barby fåskyndar du så min bortgång? i Lia: Derföre att — (hastigt) Gud! — man kommer! — ack, gå härifrån, ber Fabisn! — gå härifrån! — om ni icke vil att mean skall jaga bort: Er. Fabian: Jaga bort mig! — (Vid dessa ord nkommer Pauline från höger, itföljd af Aurelia.)