Aftonbladet – 13 november 1847, sida 3

ee HBILATNIRATDEL AMEN ER — tr EN VERKLIG HÄNDELSE. Under denna rubrik läste man i Tiden för i förrgår en berättelse från universitetet, som förtjsnar reproduceras, emedan den vidrör ett endt uti våra seder, som ofta visar ett så menligt inflytande för individernes egen framtid, neraligen en plägsed, som hos en del af ungdomen inrot.t sig, och i U, sala benäcines med det särskilda uttrycket att vigilera, d. v. s.att söka banka sig fram genom lån här och der så godt man kan, sedan man först nog lättsinnigt lefvat upp sina egna tillgångar. Denna sorglöshet att skuldsätta sig och lefva på framtiden, utan att tänka på hur surt det kommer efter, i stället att lägga band på sina begär, träffas, ty värr! äfven hos en och annan, som genom sträng sparsamhet hade kunnat draga sig fram sjelfständigt, och leder stundom till följder, sådans, som skildras här nedan: Under en kulen höstdag begaf sig, för icke alltför många år sedan, en adertonårig yngling från fädernehemmet till den fjerran belägna universitetsstaden. Hans föräldrar, hörande till hvad man kallar den bildade medelklassen, hads af visserligen icke öfverfiödiga tillgångar lyckats att under de flydda åren gifva-ynglingen tillfälle till den bildning, som var det enda, men ock det bästa arf, de kunde lemna denne sin ende son, och de skydde ingen försakelse för att ytterligare, med stegrade uppoffringar, fullborda sitt verk. Tadren, sjelf litteratör, önskade, att sonen skulle göra sig skicklig för embetsbanan, i hvilken riktning studierna borde fortgå, och då fadren af egen erfarenhet hade funnit, huru mycket af den dyrbara ungdomstiden medtages för en fattig yngling genom det s. k. konditionerandet, fick sonen löfte att, så långt tillgångarne medgåfvo, icke dermed besväras. Med goda föresatser började vår unge student att sträfva framåt, och hans förhoppningar lifvades genom både lärares uppmuntringar och kamraters tillgifvenhet. Gemensamma studier, likartade bemödanden att vidga sina kunskaper dana vid universitetet ett fostbrödralag af varm vänskap för hela lifvet, och den som, vid skiljovägen mellan godt och ondt, varit lycklig nog att knyta ett sådant band, och dertillmed vet att värdera fördelen deraf, han har sålunda förvärfvat en oförgängligare framtida vinst, än det står i mensklig förmåga att beräkna. Denna lycka syntes, åtminstone till en början, vara vår yngling beskärd. Ett angenämt yttre, utmärkande sig genom. välvilja och öppenhet, förskaffade honom goda bekantskaper äfven bland äldre landsmän, som med råd och föredömen ledde honom steg för steg den rätta vägen. De få lediga stunderna tillbragtes antingen i dessa kunniga och stadgade kamraters sällskap, eller ock i kretsen af några aktningsvärda familjer, der han med gästvänlighet bemöttes, och som gjorde saknaden af föräldrahemmet mindre känbar. Men, ty värr! fortfor detta lyekliga förhållande icke särdeles länge. Rudolf L., så hette vår yngling, hade från barndomen fått tillfälle att bylla och utbilda ett anlag, som snart blef hans olycka. En vacker figur, som redan tidigt ådrog sig uppmärksamhet, ingöt i hans veka sinne flärdens och fåfängans gift. Redan vid gymnasium hade han börjat spela rollen af ett slags kavaljer i den småstad, der man på sådane hade mycken brist, och en välmenande moders svaghet hade då redan förskaffat honom hemliga utvägar att tillfredsställa begäret efter yttre prydsader, som tidigt lekte i ynglingens håg. Denna missrigtning erhöll snart allt mer och mer välde öfver Rudolf, på bekostnad af karakterens allvar och spänstighet. Efterhand öfvergaf han derföre de mera allvarsamma kamrater, som utgjorde hans första umgänge, för att i stället sällskapa med dem, som på den goda elegansen fästade det hufvudsakligaste afseendet. Desse, med goda tillgångar att offra för sin toilett och sina nöjen, fingo småningom allt större och större värde i vår oerfarne ynglings ögon, och naturligt var det således, att han bäst trifdes ibland dem... Egen böjelse, i förening med umgängesvänners uppmuntringar, drogo snart hågen från den tråkiga läsningen, samt ökade, i följd af lyx i kläder och lefnadssätt, de förut måttliga behofven. Sedan förvillelsernas bana en gång blifvit beträdd, får motståndskraften mot det ondas förförelse allt mindre och mindre magt öfver menniskan. Så ock vår yngling. I början sved det i bjertat, då han senom förnyade uppmaningar och för diktade behof-skulle afpressa fadren de medel, dem sonen så ovärdigt förslösade, väl vetande, att föräldrarnes e