dan medtiflare må:te han alltid ovilkorligt stå tillbaka, han visste det och bar manligt sin försakelse — ej ett ord förrådde hvarken hans kärlek eller hans sorg. Hen skötte troget som förr, om ej med ännu :större ifver, alla sina värf, var alltid lika jemn, vänlig och välvillig mot hvar och en, och endast Elisabeths moderliga öga upptäckte spår af den hårda kampen i hans inre, men hon ärade för mycket och uppfattade för väl den ädla halten af bans sträfvan att beherrska sig, för alt genom något yttradt deltagande — hvarmed enfalden och småsinnet i sin välmening så ofta plåga andra — försvåra hans bemödande och skärpa hans smärta. Vid Thords återkomst invigdes ban natu:ligtvis i alla förbållanden, och hans vackra glädje öfver Elvas lycka fick ersätta honom förlusten af hans eger. Vid denna tid erhöll han helt oförmodadt underrättelsen ätt ett arf tillfal!lit honom i hans temligen afligsna fädernebygd, och detta gaf honom en välkommenvanledgning att få lemna Elva innan gifterm; let, som redan var utsatt, hunnit ullbordas. ,Detvet jag visstn, sade hon, med tårar i ögonen; då Johannes kom för att taga det sista, långa afskedet — psi måste bra olika hålla utaf bvarandra. Du kan helt likgiltigt fara din väg vid detta tillfälle, och jag skulle i omvändt förhållande Hafva försakat allt annat för att få vara närvaranderdvid :stadfästelsen af din lycka, och upkskjuta skiljsmessans ögonblick — men res, Johannes! det är godt att ej alla finna det lika påkostande som jag., — Dessa ord voro nära att frånrycka honom masken; men skulle han så linge hafva beherrskat sig, för att ändå till slut ge vika? ,Hastigt bomannande sin rö