Aftonbladet – 12 november 1847, sida 3

allt var tyst, som i en graf. Försigtigt närmade han sig sängen — lutade sig ned för att betrakta den sofvande — och en enda blick på detta halfslutna, brustna öga var nog för att säga honom allt. Få hade i lifvet sett hennes kamp — ingen i döden, och man skulle tro ati den sednare kommit utan alla plågor, ty endast anle:sdragers färg var förvandlad, och ingen oordning visade att:hon ens hade vändt sig. Johannes sorg var bitter och djup. Troget uppfyllde han alla de föreskrifter, hvilka han fann bland sin fostermors efterlemnade papper. Wikarholmen önskade hon skulle återlösas,-under Öbynäs, och med undantag af en betydlig disposition till Jobannes samt frikostiga gåfvor till Lisa och hennes trogna tjenare, Var kela gvarlåtenskapen arslagen till. socknens fattiga, ör hvilka hon således äfven efter döden blef en välgörarinna, hvars minne i lingliga tider e:de och välsignades. Hennes dyrbara smycken skulle fördelas mellan Ihorborg och Elva. Då allt detta var ordnadt och besörjdt, och jungfru Lisa återflyttad till Obynäs, der hon med Adlerfelska lusets öfriga gamla trotjenare ick tillbringa en lugn och förnöjsam ålderdom, samt sent omsider sluta sina dagar, tyckte Johannes, alt ingenting mer fästale honom vid dessa. trakter — eller ens vid hela l:ndet. Med sitt icke obetydliga kapital beslöt han derför att af-egla till Amerika, der han inom kört blef en för sin redbarhety dri.t och omtanka både aktad och ansedd !man, hvars alla företag gynnades af framgång och lycka. Under den sedermera inträffande revolutionen hörde man ofta fen viss John Wicar nämnas såsom en, hvilken med tal