Aftonbladet – 12 november 1847, sida 2

möter redan vid dess andra sammankomst, sön-! dagen d. 7 dennes, uppgått till 500 personer. Götheborgstidningen omnämner, att bland daomer, som bivistade densamma, sågos statsrådinnan fru Fåhreus och biskopinnan fru Bruhn. Man fioner deraf, att jemväl noblessen intresserar sig för denna vackra stiftelse. Flera föredrag höllos vid tillfället af professor Palmstedt, som är bildningscirkelns ordförande, af br Meyerberg, dess sekreterare, m. fl. — Med dagens utländska post har den för musikens vänner sorgliga underrättelsen ingått från Leipzig, att Felix Mendelsson-Bartholdy d. 4 dennes der slutat sin jordiska bana. Han var ännu i sin kraftfullaste ålder, och hade säkerligen, i fall han fått längre lefva, skänkt verlden ännu mången herrlig skapelse af sitt rika oeh gedigna snille. Hans sista större verk är Elias,, ett oratorium, som nyligen blifvit uppfördt i Berlin och Hamburg. — Vid berättelsen i tidningen Upsala om den fest, som Skandinaviska Sällskapet, i Köpenhamn firat till minne af Eric Gustaf Geijer, göras följande tänkvärda reflexioner: Med anledning häraf kunna vi icke underlåta yttra mångens förundran deröfyer, att den af Student-korpsen härstädes i våras beslutade högtidlighet för samma ändamål, hvilken skulle under innevarande hösttermin försiggå, ännu icke hörts af. Det synes visserligen vid första: påseendet, som denna yttring af ungdomens sanna pietet för en älskad lärare egentligen icke borde angå creti och pletin, och bland dem icke heller oss; men Geijers minne är alltför dyrbart och kärt för hvarje fosterlandsvän, att någon skulle kunna vara likgiltig härför. Som vi erinre oss, firade Lunds studenter redan i våras en sådan minnesfest, och härvarande Studentförening ämnade genast göra detsamma; men vid närmare eftersinnande ansåg man hela körpsen böra deruti deltaga, hvarföre ärendet hänsköts till Nationernas anpröfning, hvilka hvar för sig uppdrogo deras respektive kuratorer, att derom under sommaren i tid föranstalta. Försummelsen häraf synes således vara helt och hållet deras. Huruvida denna minnesfest, såsom ett värdigt uttryck af studenternas högaktning och erkänsla för den aflidne älskade lärarens utomordentliga egenskaper och kärlek till dem, numera är uppskjuten eller alldeles inställd, känna vi icke; men i sednare hänseendet kan man icke afvisa den misstanken, att någon eller några af dem, som på sednare tiden tidt och ofta sökt i offentligt tryck nedsätta en mans ära, för hvilken deras egen syntes blek, om ej alldeles förbleknad, hemligen medverkat till detta slut på saken. Den gamla afundsjukan är mäktig nog för sig, utan alla politiska biafsigtsr, hvilka här hopas i vågskålen. En sådan fest är också något ganska sällspordt i lärdomsstaden, och mången torde ej denna oskrymtade hyllning vederfarits eller komma att vederfaras. Så mycket större skäl vore det för dess förekommande, helst ungdomens tystnad hädanefter i detta fall såge ut, i mångens ögon, som ett allmänt ogillande af den store häfdatecknarens theorier och sträfvanden. Förhållandet är likväl alldeles omvändt, och torde förblifva det, huru mycket man än äflas bevisa motsatsen. Studenterna se en corps nogsamt hvad tiden lider, fastän de af mångfaldiga skäl undvika att deröfver yttra sig — ännu så länge; och säkerligen skola de i detta fall ställa sina kuratorer till ansvar, om dessa låta ett sådant beslut förfalla. ——A tt