Aftonbladet – 11 november 1847, sida 2

Kunde förströ hennes sinnen; att söka henne en plats i fremmande hus hvarken ville eller vågade Elisabeth. Då föll det henne in att Elva, så långt öfver sin ålder i känsla och begrepp, borde kunna beredas till sin första nattvardsgång. Hon mindes hvilken förändring hon sjelf hade undergått vid Hetta tillfälle och skref genast till sin gamle vän, prosten L., densamme som vi sett förrätta Elvas dop, och hvars själskrafter, värma och nit ännu vid sjuttio års ålder voro oförminskade, samt yppade för honom sin önskan. Gubben kom, anställde ett litet förhör med Elva och förklarade derefier, att han funnit bennes själ allaredan mogen för det bimmelska sädets undfående och benägen att insamla de skatter, hvilka hvarken af rost eller mal kunna förtäras; men som han nu var gammal och beqvämliger vorden, så bad ban att tidtals få undervisa den unga lärjungen uti bans eget hem, helst vintern vore tillstundandes. Denna begäran, både nyttig och billig, beviljades gerna, och som ej Elva skulle konfirmeras förr än följande sommar, egde man tillräcklig tid för den vigtiga och allvarliga beredelse, som nu begynde. Elvas själ och bjerta öppnade sig med liflighet och värma för ordets kraft, så oemotståndlig och fängslande för det ung?, böjliga sinnet, när läraren förstår attuttala det i ett språk, som icke förskräcker genom sin nakna stränghet, eller åstadkommer likgiltighet och ledsnad genom sin torrh2t; hen nes förstod att undvika båda delarne ochvegde derjemte en så outtömlig, rikedom af-sann: och christlig kärlek — öfver hans egen själ låg elt sådant: fridens solsken -åtbredt — att den gamle vördnadsvärde mannen i både lära och lefverne bar: vittne om ofelbarhbeten af-sin tro: patt en rättskaffens vandel är den bästa gudsdyrkan och säkraste vägen till en -sällhet, som icke -beror af den timliga lyckans oblida skiften, och att man endast genom ett oaflåtligt sträfvande till