Aftonbladet – 11 november 1847, sida 2

liten jordiott att odla under sommaren, en skogspark till nödig vedbrand och hvad han förvärfvar genom sitt yrke, skall sätta honom i stånd attägna mera arbete och omsorg åt den lilla jordens odling och att uppbringa dess afkastning till en större höjd. Städer och köpingar skola då bilda sg af sig sjelfva, icke der privilegierna envisa dem, utan der naturen, d. v. s. lokalens fördelar cch bektofvet gör det. För de möjliga vådornas förebyggande af denna frihet se: municij al-lagen. — Städer borde aldrig privilegieras utan få bilda sig sjelfva der lokal och andra förhållanden sådant föranleda. 2:0 En rättvis och förnuftsenlig beskattningsgrund och ett likadant uppbördssätt, hvarigenom blott den verkliga förmågan beskattas, d. v. s. egendomen och det förvärfda, icke rättigheten att förvärfva, ty den ligger i sjelfva sambällskontraktet. Härsf följer hvad jag ofvan segt om städers och för-amlingars befrielse från skyldigheten att underhålla sina exmbetsmän och offentliga byggnader och anstalter, samt att skatternas uppbörd får besörjas af de skattskyldige sjelfva qvartalsvis. 3:0 Ett förbättradt fattigvårdssystem: Om detta ämne äro volymer skrifna. Jag skall icke besvära med en ry sådan; jag skall vara kort och kan det, emedan jag tror mig hafva föreslagit alt angripa det onda vid roten. Man bör icke utgå från den princip att göra den fattige godt, men från den att göra honom rätt, honom liksom den rike, ej mer cch ej mindre. Sker det, som de tvänne första punkterna af förslaget innehålla, så skola fattigdomers orsaker i väsendtlig mån upphöra och således fattigdomen sjelf minskas. Men som man hittills underlitit dett2?, och derigenom skapat så många fattiga, så har man nu förbindelsen att undanrödja orättvisans följder, och hvad man sålunda gör mot de fattiga, blir icke en välgerning utan en skyldighet; det blir med ett ord: rättvisa. Denna bör då bestå i följande: a) Ingen erbålle någon gåfva, utan hvar och en förtjene hvad han erhåller genom en motsvarande återtjenst, d. v. s. genom sitt arbete. Man invände icke att sådant ej finnes; fråga är icke om arbetets produkt, utan derom, att den fattige å ena sidan icke nedsättes genom en allmosas emottsgande och hans sjelfkänsla derigenom förslappas, samt å den andra att han ej genom det beqväma åtkomstsättet måtte lockas att bli fattig för att slippa arbeta och väcka deltagance. Man fordre såsom oeftergifligt vil kor ett efter hvars och ens krafter afpassadt arbete, skulle än detta ej bestå i annat än att 1 dag bära stenar från höger till venster och i morgon från venster till höger, att tälja stickor, som till ingenting duga, att i dag nysta garn och i morgon bärfva upp det igen, och förr än detta pensum är förrättadt erhbålle han aldrig hvsarken nattherberge celler föda eller någon slags undsättning, samt i intet fall penningar, ty dessa vanligen hvad den fattige af allt minst kan sköta, och just derföre att han det ej kunnat, har ban blifvit hvad han är. Enda undantagen härifrån vare sjuka och barp, hvsrom längre fram mera. b) Alla fattigvårdsoch andra välgörenhbetsanstalter böra, så vidt ske kan, centraliseras, både för 2tt minska förvaltningskostnaden och för att kunna bandla med behörig enhet och sammanhang. Der enskilda stiftelsevilkor förbirdra sådant, bör dock den allmänna fattigvården sätta sig i förbindelse med dem och af dem emottaga uppgifter på hvilka personer de understödja och till hvad belopp det sker. Detsamma borde äga rum med alla slags pensionsanstalter, både offentliga och enskilda. Nu händer det å ena sidan, att den tilltagsne och närige, som flitigt spejar efter hvarje öppen dörr, stundom lyckas åtkomma pensioner från många båll och i maklighet tillbringar ett rätt angenämt lif, hvaremot den mera blyge, behöfvande och förtjente, icke vet hvar någon dörr står öppen och således ständigt förblir utestängd. Ett generelt register öfver alla pensionstagare, som i detta fall hölle en behöflig kontroll och kunde underrätta den sökande hvar någon ledighet finnes och han således kan äga utsigt till någon hjelp, vore. högst af nöden och skulle säkert medlöra mycket gagn, samt derigenom betala underhållskostnaden, hvilken för öfrigt kunde bestridas genom ett litet bidrag från de särskilda kassorna. ec) Fattigkoloniers anläggning. I intet land synes denna anstalt så nödvändig och naturen så omedelbarligen dertill inbjuda, som iSverige. Man har med skäl tadlat våra fäders uppoch nedvända system att införa fabriker förr än man hade ett jorcbiuk, som kunde föda dem, och att göra det till och med på jordbrukets bekostnad. Men nu begår hkväl staten samma misstag, och begår det på ett ännu förderfligare sätt, så hon gör korrektion-husen till fabriksinrättningar och derigenom tager brödet från slöjdidkarne. Ett fabrikat, som ej kan föryttras, har nöra nog intet värde, och statens utgifter för dess frambringande äro i dubbelt hänseende förlorade, först derföre, att tillverkningen ej betalar sig, sedan derföre att hon skadar den skattdragande slöjdiokaren, och slutligen derföre att den kraft, som hörpå förspillts, kunnat användas vida bättre till allas nytta och till ingens skada. Skulle det, sedan den faitige lärt sig inse att han ingenting vinner endast derigenocm att han är fattig, men att han vinner något blott derigenom att han betalar det med sitt arbete, skule det då befinnas att personer verkligen gifvas, som af den enskilde ej kunna få arbete, å samle man dem och anlägge fattigkolonier.