Aftonbladet – 10 november 1847, sida 3

garnas. Och likväl erkänner ni att just under det sådant skedde, just under det tvånget var som mest tryckande, var sedligheten och välmågen vida större än nu, då binden i många fall blifvit lossade och flera förbättringar införts. Detta innebär ju en motsägelse, ty antingen var tvånget icke så menligt eller var den förespeglade sedernas och välståndets bättre beskaffenhet icke så tillförlitlig. — Jag svarar härtill: Naturen är lyckligtvis bättre, starkare och mäktigare än menniskans lidelser, misstag och egennytta. Det godas frö, af benne nedlagdt i menniskosinnet och närdt af sjelfbibehållandets instinkt — ty det är alltid gerom det goda bon bibehåller sn tillvarelse och välbefinnande, men genom det onda hon undergräfver dem — detta frö motstår länge, ganska linze de förderfliga lagarnas cch anstalternas inflytelse. Dertill kommer ett vapen, hvars makt man icke nog beräknat, det är den okonstlade enfaldens. Denna resonnerar icke, grubblar föga, men tror och finner sig i det oundvikliga. Under denna enfald kan mycket ske utan särdeles skada, emedan hon icte anar, att det kan vara annorlund2, emedan bon ej fattar allt det vrånga i orättvisorna, allt det skamliga i missbruken och förvillelserna. Hon gör dem oskadligare, mindre märkbara, mindre tryckande, emedan hon emot dem sätter sin undergifvenhet, sina tarfliga anspråk, sina måttliga behof, sitt tålamod och sin kraft att fördr:ga. Vore icke denna underbara förmåga, denna det godas styrka, så skulle t. ex. under påfveväldets mörker, under så månget annat blodigt förtrycks gissel, all dygd, alla seder, allt menniskovärde gått under, den moraliska verlden upplöst sig och dragit all samhällsbyggnad med sig i sina ruiner. Enfaldens motsatts är den sanra upplysningen — och hvilken är något helt annat, än bokkunskapen och glosförrådet —; hon höjer sin röst och våldet bleknar och förvillelsen bortdurstar och missbruken upphöra. Hon är mensklighetens räddning från allt det onda, hvaröfver denna kl:gar. Men innen hennes välde vidtager, Fommer en mellantid, den sämsta cch clyckligaste af all tid: halfkunskapens, då man vet något, tillräckligt att känna det ondas tillvaro, icke nog att uppfisna botemedlen cch genomföra dem; då man tror sig upptäcka sådana i konstlade åtgärder, i uppoch nedvändning af raturens gång, i mästrandet af hennes verk; då man gör detta, men icke deraf spörjer någon förbättring, derföre misströstar, förtviflar och söker döfva sin förtviflan med rus af alla slag. Det är då man känner sig missbelåten, orolig, försagd, då man mest känner sig behöfva råd ceh bj-lp, men minst vet att råda och bjelpa sig; då men svårast erfar misstagens följder, äflas att befria sig derifrån och kastar sig ur det ena försöket i det andra, men håller sig för mycket på ytan att något skulle kunna lyckas — — — det är ungefärligen i ett dylikt stadium vi befinna o.s, men hvarur det är tid att vi allvarligt bemöda oss att utgå, och det är sättet dertill j2g skall försöka anvisa. Detta sätt skulle med ett par ord kunna angifvas: en återgång till rättvisa cch naturenlighet både i samhällsinrättningar och det erskilda lifvets förhållanden. Men scm en dyhk allmän sats egenteligen icke säger något, derföre att den säger på en ging allt, skall jag, så godt jag förmår, detaljera mitt förslag. Z (Forts. följer.)