Aftonbladet – 10 november 1847, sida 3

holmens yttersta udde var knappt ur sigte, förrän hennes ögon åter lyste klara som stjernor. Slupen jagade undan för en frisk bris. Så långt, eller åt detta håll, hade hon förr aldrig seglat — hon tyckte att sjelfva vattnet såg helt nytt och annorlunda ut — att vädret kändes olika ute på fjärden mot i sundet, — och alt skogen och landet och klipporna, som skymtade förbi, än i blått eller grönt, än grå eller hvita, antogo helt underbara skepnader för hennes syn. Ju längre hon kom, ju hårdare det gick, ju lifligare blef äfven hennes förtjusning. Hon kunde knappt ett ögonblick sitta stilla, och som vindens ande eller en inspirerad Pythia hade man gerna kunnat afbilda den fina och luftiga, men för så tidiga år äfven ovanligt höga och i plastiska former utvecklade gestalten, med sin2 flygande lockar och strålande blickar. Skönt! gudomligt!, ropade hon och klappade i händerna; ildrig såg jag något så herrligt. Känn hur det blåser, se hur det går! Fort, fort, du sora våg, om du skall hinna undan! Nej du, det hjelpte ej! Nu klyfva vi ändå din stolta nacke — hör hur det fräser och skummar, när ditt hvita blod stänker högt i sky! Der kbafva vi flera — hvin och blås, du friska vind! Gör fast ditt skot, Johannes! Släpp inte efter så der! det vore roligt ait se hur det ginge en gng, när seglen bletve riktigt fulla Nej tack, kära Elva, det vore inte alls rot!l menade Thorborg. Stt nu vackert stilla och bry dig ej med något kommando, ty på