Aftonbladet – 10 november 1847, sida 3

Elva emottog den oförmodade nyheten med gränslös förtjusning. Hon skulle få resa! Hon skulle få se det ställe, der hennes vagga hade stått — det sagolika Öbynäs, om hvilket Johannes och Lisa hade så många underbara saker att förtäljal Men Johannes måste med! Det vore ändå för mycket att skiljas vid både moder, och broder, — hon, som aldrig visste sig hafva saknat den förra eller gått tjugo steg utan den sednare. Jag blir hemma, om ej du kommer med! sade hoa bestämdt. Söta Elva,-erinrade han både glad och ledsen — inte kunna vi båda lemna vår fostermor ? Du har rätt, och är mycket bättre än jag — vi fara ingendera. Fy, Johannes, hvad jag är dålig, som kunde tänka på att få roligt, när hon skulle sitta här allena! Stackars älskade, älskade moder; hvad min glädje måtte hafva gjort henne ondt! Jag vill in och klappa och kyssa och smeka, tills hon glömmer det igen. Men Elisabeth var fast i sin vilja. Det är dig nödvändigt att komma ut en gång, mitt barn, sade hon; res derföre, och Johannes skall äfven följa dig. Han får återvända när han vill, men du blir qvar, tills grefvinnan för dig åter. Måtte du kunna bevara ditt hjerta så rent, som nu, under hela din resa zenom lifvet! — det är min bästa lyckönskan vid din första lilla utflygt på egen band.v Med tårer; så bitira som hade de redan gällt n evig skiljismessa, slog Elva sina armar om Blisabetbs kclsy men vngdora ceh långvarig sorg ifvas sällan rält med hversndra; och Wik