Aftonbladet – 10 november 1847, sida 2

m min bror lycka — och att jag tror den äfven skulle bereda din.n Om ödet hade sammanfört oss fria och oberoende i vår ungdom, så — ja, det är icke värdt att tala och drömma om hur det då kunnat vara — nu deremot löpa våra banor för alltid skiljda ... Men hvarför, Elisabe!h, ckell du så envist låta dem göra det? Du är ännu alltid lika ung och skön i Tiords ögon, som då han först sög och lårde älska dig, och jag tycker att en kärlek, som bibehållit sig lika varm och trogen i tjugo års tid, väl förtj:nar att röna någon tillbaka.n Jag erkänner äfven hela dess värde, och har måhända — du skall tro, men icke förråda mig — varit mindre främmande för dess tillvaro inom min egen barm, än jag velat tillstå och viss; men de bittra pröfniugar jag genomgålt, och hvilka jag fordom — då mina känslor voro Lflivare och mera svärmande — ofta :n-såg som ett straff för min första ungdomskärleks bruna tro, hafva låtit mitt sinne hårdna i en form, som ej af något yttre eller inre kan genombrytas, samt för alltid stadgat min båg och mitt beslut att föra detta ensliga lir År nan icke vid mina år, då eftertankan bör styra ens alla handlingar, af själ och hjerta ;enomträngd af hoppet och öfvertygelsen, att kunna bereda en annans sällhet, så bör man icke eller äfventyra försöket, äfven om mean skulle tro sig försaka sin egen. Jag kan väl beundra, men icke fatta digp, sade Thorborg, tryckande varmt hennes hand; var säker att du ej mer skall af någon plågas i detta ämne. Men henne — fortfor bon och pekade på Elva, som i sömnen hade vändt sju strålande ansigte mot de talande — hvad ärnar du med henne företaga dig? Skall hon alltid kunna hållas i denna afsön?ring och okunnigbet om verlden ?