Aftonbladet – 10 november 1847, sida 2

helsningen: je! köra du sök nu att ställa dig så att jag slipper se dig vidare. — cAck! huru gerna ville jag icke det, men gudnås så visst, jag vet ingenstädes hvart jag skall taga vägen. — Följande dagen har det kunnat hända, att denne person begått det oerhörda brottet, när ingen velat upplåta en fristad åt honom under sitt tak, att nyttja himmelen till tak och jorden till kädd, och på grund deraf åter blifvit häktad. Många hade äfven kommit till hans hem och der begärt herberge, men en fångpredikants vilkor vore ej just så lysande, att han kunde bjelpa minga, om han äfven ville. Någon gång hade det imedlertid händt, att en pga insjuknat eller eljest bjelp behöfis i buset och att han då låtit någon frigifven fånge af qvinnokönet biträda; och märkvärdigt nog hade aldrig derigenom en knappnål förlorats af hans egendom. Han anförde detta blott såsom ett bevis, att en person icke nödvändigt beböver anses såsom rent af objelplig derföre, att den varit i häkte och att äfven bland häktade kunna finnas individer, fullt förtjenta af menniskokärlekens hendröckning. Han upprepade, att han ej uppträdde så:om åklagare eller engifvare; ty i de flesta fallen kunde arrestering:rne enligt l2g försvaras; han blott beklagade ett sorgligt förbållande som existe:ar, och som förtjente ett allmänt behbjertande f r att tillse, om det ej kan mildras. Han beklagade att detta förtåliande är sådant, att med slltför få undantag en person, som en gång råkat blifva innesluten inom lätltets murar, kan anses för all sin framtid förlorad; ty: opinionen är tyvärr såden, att den hyser förakt ej blott för brottet, utan kan-ke ännu mer för straffet och den som bböfvit träffad deraf. Han hade känt husbönder, som berömt sina tjenare, men när en sådan råkat blifva arresterad på misstankar, som sedan funnits ogrundade, likväl vägrat att återtag: honom 1 sin tjenst blott de:före, att han suttit i häkte; ja, han kände exempel der detsamma inträffat med föräldrar och deras egna barn. Under sådana förhållanden och så länge detta fortfar, måste man stundom komma på den tankap, att icke kunna fatta, hvad de sto:a of.ntliga anslagen för fångars vård och underhåll skola tjena till; ja! talaren hade för sin del nigon gång till och med varit frestad att stanna vid den öfvertygelsen, att det vere långt bättre både för samhället och för de olyckliga individer, om hvilka h.n tatat, om den drakoniska lagen stiftades, att hvarje person som blir arresterad, och icke har något yttre skydd att jåräkna, helt enkelt inom fjorton dagar exseqverades. Många och långvariga olyckor, mycket lidande och många sjellmord sku:le derigenom besparas, och den enda som derigenom finge mer att göra vore mästermannen. Er hofpredikanten Wenström yttrade, att om arrester ngar ske, på sätt här af en talare blifvit skildradt, ehuru det vore klart, att slutet af bans anförande icke finge tagas efter bokstafvep, utan varit föranledt af den känslans värma, hvartill ämnet föranledt, så är det obeskrifligt ledszmt, och man hede då redan en god frukt af detta sällskaps stiftelse deruti, att sådana upplysningar, som här blifvit gifna, kunna komma !ram i dagen. Talaren ville imedlertid fösta uppmärksamheten derpå, att om arresteringar numera ske för blott försvarslöshet, så äro de uppenbat olagliga, ty det står bestämdt i författningen, att den försvarslöse skall först föras till en af församlingens tillsyningsmän, som ska!l söka skaffa honom sysseilsältning, innan någon annan åtgird får vidtagas med honum. Men visserligen kunde men finna, att det vore cbeskrifligt b qvämt för en linsman eller polisbetjent, att föra en sådan don ko:tare vägen til fingelset, i stället alt göra sig det nyssnämnda omaket. Tslaren öfvergick härefter till frågan om besök i fängelserna, erlurade att det siår tydligen i 4 af förfaltningen att samtalen med fångarna skola ske i andeliga ämnen cm förhållandet till Gud och dem mot hvilka han felat. Han skildrade ock effekten af sådana andliga besök såsom ganska nyttig och besöken deirföre såsom i hög grad behöfliga, samt önskade att det funnes 100 prester, i stället för 44 som de ru äre, som ville åtaga sig dessa besök emedan erfarenheten redan under den korta tid ceilfängelset för Stockbolms lin varit inrättadt lemnat bestämda bevis på, alt den mest förbärdade bof, som länge förut suttit i gemensamhetsfängelse och derunder gäckat lagarna, sedan ban blifvit flyttad till cellfängelset, kommit ifrån sin förhärdelse. Kyrkoherden Ekdahl ansåg sig, sedan saken vunnit det behjertande, att hvad som anfördes den föregående aftonen, redan blifvit uppsatt och redigeradt till införande i Aftonbladet, böra belägga hvad han då summeariskt anförde, såsom värdt att eftertänka, med några facta, på det man ej måtte tillbakakasta detta sambhällsvigtiga mål med det påståendet, att saken vore obevist eller omöjlig att bevisa. Hvad han hade att sålunda tillägga, bestod i 2:ne saker, hvaraf den första var att ban åren 4835—1836, då han tjenstgjorde som predikant en längre tid å norra korrektionsinrättningen, kommit under fund dermed, att omkring 8 qvinnor vid en ålder af 48 å 20 år befunno sig å denna inrättning, utan att hafva blifvit konfirmerade. Han förekallade och examinerade desamma i deras kristendomskunskap, hvilken var i allmänhet ganska god, och tog derjemte kännedom om de cmständigheter, som föranledt deras häktande. Pervid utröntes, att de samt och synnerligen dit inkommit i en ålder under 43 år eller emellan 40 och 43, samt för dels tiggeri på gatorna, dels snatteri. I begge fallen ansåg han deras arresterande olagligt. Deras belägenhet rörde honom på det högsta, och han tog dem omhand till nattvardsundervisning, för att se4 2 NR TR RE Tr rp a TE MT FaR a TT rna a