Aftonbladet – 10 november 1847, sida 2

BE ne Jag vet, ty värr, det är omöjligt,, Svarade iissbethb; poch detta utgör för närvarande mitt nda bekymmer. Hennes förstånd, omdöme ;ch känsla mogna för hvarje dag och äro ovaniga för hennes ålder. Få äro begåfvade med ikare anlag, men hvilken rigtning skola de en sång taga, och hvilket öde hear hon väl att vänta sig?p Sådant, Etissbeth, ligger ju alltid utom mensklig förmåga att förutsäga; vi mäkta ej mer än ait söka ligga grunden i det unga, oerfarna hjertat så god och fast som möjligt. Bättre danad än af dig, hade hon också aldrig kunnat blifve; ren hon eger en lifligbet, som väl gekom sin snabba uppfattningsförmåga af allt det sköna och glada i lifvet kan bereda henne mången af andra förbisedd lyck, men som äfven lätt kan blifva farlig och förorsaka henne dubbelt lidande. Att lemna den för lösa tyglar, skulle alstra ständigt nya begär, missnöje och snnat ondt; men för mycket tvång återigen skulle fresta den att sjelf bryta sina fjettrar, och hvem vet sedan hur det kunde gå? Månne icke j st derför denna långa instängning är skedlig — ty du vet hur inbillningen förgyller allt och är i stånd att locka? Den yra elfvan, har jag tyckt mig märk, finner redan sitt lilla ypråde för trångt och längtar att få leka en stund bland nya föremå; — skulle du ej vilja illåta henne stt göra det, t. ex. under min appsigt ? Elissbeth skiftade hastigt fårg. Hvad skulle ag svara dig, sade hon; jeg blygs att uppenbara så mycken egoism, men känner hur omistig hon bbfvit mig, när det nu uppstår fråga om en förändring. ,Hvem talar också om att på allvar beröfva lig det enda, som kan forljufva ditt ensamma uf? Jag frågar blott om du vill låta henne vistas några dagar på Obynäs, medan jag stanvar gvar för att hjelpa Thord till rätta med