Aftonbladet – 10 november 1847, sida 2

SAR RAA minuten. Sista aftonen, långt efter sedan Elva gått till sängs — ty det trånga utrymmet med-; gaf ej Thorborg annat sofrum än hennes och Elisabeths — sutto de båda vännerna ännu, språkande med hvarandra. Jan, utlät sig Thorborg till sluts, nog hafva vi nu fått vira hos dig; men säg mig, Elisabeth, skall aldrig den dagen randas, då du vill lemna din lilla ö, för att sjelf besöka och trifvas hos gamla vänner? — Nej, och alltid nej! nå så låt oss ändå tala om något som jag förr, af en kanske missförstådd grannlagenhet, aldrig velat vidröra — du begriper nog att jag menar min bror. Ännu, Elisabeth, hyser han samma känslor, samma önskningar, med afseende på dig. Söderns sol har icke förmått att bortbränna din bild ur hans bjerta, med detsamma den återväckte hans domnande lifsandar — skall du ändå fortfara att vara lika obevekIg, äfven i denna vägrar, som förr? Elissbetb erfor både fröjd och smärta vid Thorborgs ord. Den helsa och frid, som hon till sin upprigtiga glädje hade sett återspegla sig på Thords ansigte, ingaf henne tillika den förmodan, att han nu mera öfvervunnit sin böjelse, hvilken endsst funnit motstånd, och att han kanske till och med redan fästat sig vid ett annat föremål. Det var ej så — båda hade de bibehållit samma intryck — och likväl måste hon handla som förut — det var på en gång Jjuft och plågsomt för hennes hjerta. Bssvara du först — cch lika öppet som du fordrar af mig — en annen frågan, genmälte hon efter några ögonblicks besinning, huru skulle du opartiskt bedöma mig, om jag vid fyratio års åider handiada annorlunda än vid. ett par och trettio, när samma skäl stå qver som då, oförminskade, om icke större? ,Det är något som jag sannerligen inför Gud aldrig tänkt uppå — vet blott att jag önskar