Aftonbladet – 10 november 1847, sida 2

le sedan framstodo med bleka, förvridna och iotande anletsdrag. Småningom antogo alla dessa ;dimfigurer, en ljusare, tydligare form. Förällrarne, onkel och hans engel logo då så himmelskt nöjdt och godi, Albrecht vinkade längtande och kärleksfull, med blickar, tacksamma, vackra och rena — och öfver allt detta såg hon Justus, som en liten stjernbild, hvars strålar smögo sig, värmande och klara, in i hennes hjerta. Då tackade hon Gud att make och son bade fått dö — den ene innan verlden kanske inyo dragit honom bort i sin mördande hvirfvel — den andre innan ett grand afstoft hunnit fösta sig vid hans hvita vingar... Men hestigt blef hon afbruten i sina drömmar — främmande och dock bekanta röster trängde sig till hennes öra och blandade sig mel Elvas silfverklingande skratt — skyndsamma steg hördes komma allt närmare — dörren flög upp och i samma ögonblick fann hon sig omsluten af Thorborgs och — med ett ord — af brors och systers trofasta armar; den Sstla gret och skrattade ömsom. Jag Wenar att vi kommo som från skyarnan, sade hon; också kar denna öfveraskning utgjort min stora tanke och glädje för hela sommaren. Förtjenar jag inte beröm, och tycker du inte att Thord ser friskare och bättre ut än nigozsin? Hvem dristar nu påstå, att ban tillryggelagt sina fyra och fyrtio solhvarf? Han kommer från Italien som ett vinterny — det förtjenar anmärkas bara för kontrastens skull — och du och jog, Elisabeth, ha icke blifvit en smula fetare sen sist., Thorborg spridde som vanligt lif och munterhet omisring sig, och i sjelfva detta återseende, så lyckligt och så oförmodadt, egde mean ju dessutom tillrickliga anledningar för sin glädje! De tvenne dogar, hvilka Elisabeth fick behålla sina älskade gäster, försvänno äfren som