Aftonbladet – 10 november 1847, sida 2

hol -SKYDDSFÖRENINGENS SAMMANKOMST SISTLIDNE ONSDAG DEN 3 DENNES. (Slut från gårdagsbl.) Boktryckaren Hjerta begärde härefter ordet och frågade, då tiden ännu ej vore lingt framliden på aftonen, om det, i anseende dertill att något diskussionsprotokoll icke föres i Föreningens Bestyrelse, tilläts honom inför den närvarande simlingen föredraga en kort berättelse, sidan den efter minnet kunnat uppfattas, af en öfv:rläggning som dagen förut passerat inom Bestyrelsen, och hvarvid hade förekommit anföranden af så stort intresse och så ingripande vigt i afseende på några af syftemålen för föreningens blifvande verksamhet, att det vore en förlust för föreningen att ej få kännedom derom; äfvensom att med zsnledning deraf få väcka en motion. — Sedan detta beviljats, uppläste br Hjerta et anförande, som vi i enseende till den diskussion det sedermera föranledde, här låte följa, så lydande: U:i gårdagens sammankomst uppläste hr majoren Öman ett anförande, deri han förklarade, ati han icte längre kunde fortfara att såsom ledzmot af andra afdelningen deltaga i besöken hos fångarna, utan derföre ville återställa den i sådant ändamål erhållna biljett. Såsom anledning Mull skäl för detta steg, anförde hr majoren åtskilliga svårigheter, att kunna, så som man borde, verka för fångarnas moraliska förbättring. Deribland förekom, att ett stort antal äro rensakningsfångar, af hvilka en så tät omflytining sker, att den besökande icke har något långvarigare tillfälle att samtala med dem; men äfven ett annat, hvarpå han lade serskild vigt, nemligen att vissa sitta häktade antingen för blott försvarslöshet eller för så obetydliga förbrytels r, att den besökande, som kommer för att bibringa dem insigt af och ånger öfver det begångna brottet, knappt har något att svara om de möta konom med den invändningen, att de icke begått något som råttfirdigar deras inspärrande och de lidanden det förorsakar dem. Några exempel anfördes i detta hänrscende, såsom af en fånge som är blott försvarslös, en som tillgrijit 1!; kappe poiates, en som tagit ett nät, o. s. v. och nu sitta och vänta på sitt öde. Hr majoren ville likväl härigenom icke underkänna nyttan af de besök, som göras af presterskapet i och för samtal och uppbyggelse i rent religiösa ämnen, och hvilket han tvertom alltid fann vara nyttigt. Herr höradshöfdingen Centervall begirde härefter få fästa uppmärksamheten derpå, att det ej sällan händer att fångar hafva en serdelts fia takt alt se, om de personer s:m besöka dem hafva ett ömt och lättröråt bjerta, och betjena sig häraf, att för dem uppdikta förmenta orättvisor; samt att man således bör vara serdeles varsam vid emoitagandet af sådana uppgifter, tills man fått tillfälle att j:mföra dem med djunstglarnas protokoller. Ordföranden herr t. f. justitiekanslern von Koch anmärkte, att om förhållandet med de i br majoren Ömans skrift upptagna fakta vore sådant, som hr msjoren uppgifvit, så vore olagligheter begångna genom de omnämnde personernes arrestering. Hr odföranden 2nsåg sig, i följd af det embete han innehade, pligtig ait bäröfver infordra upplysningar, men fästade tillika hr Omans uppmärksamhet derpå, att cm ha. enom sina besök hade föranledt till uppdaganue och beifrande af ett olagligt förfarsnde, s hade dessa besök i allt fall ledt till någon nytta, hvarföre ban hemställde huruvida :cke br majoren ville tills vidare behålla sin biljett och begagna den. Hr justitiekanslern cenförde i öfrigt, att det visserligen vore en beklaglig erfarenhet, att en fallenhet existerar hos polismakten och kronobetjeringen, någongång äfven bos domare, att alltför frikostigt begagna makten att arrestera af obetydliga anledningar eller i oträngdt mil; en sed, som sedan förra tiJer inrotat sig och som det icke vore lätt att utrota. Denna erfarenhet hade man hufvudsakligen tillfälle hemta derifrån att advokatfiskalerne, samt justitiekznslers och justitieombudsmannaembetena ofta nödgats enmärka ett öfverdriivet bäktande. Hr major Oman bad, i anledning af hr häradshöfdingen Centervalls yttrande, att till styrka för sina uppgifier få åberopa vitsardet af en person, som jemte honom varit tillstädes vid besöket hes de omnämnda fångarna, nemligen br lagmannen Cassel. Hr lagman Csssel yttrade i anledning häraf, att han ej kunde annat än vitserda riktigheten af hvad möjoren anfört, äfvensom br lagmeannen för sin del tillkännagaf den öfvertygelsen, att det vore i hög grad önskligt att kunna a re er rna rann rr rn RR RR RR a