Aftonbladet – 8 november 1847, sida 2

mogen, som på riksdagarne har något att säga, ir således Sveriges ofrälse, sjelfägande landtbrukare; adelns frälsebönder och torparen, som brukar andras jord, är det icke. Bonderockenp och herretiteln utvisar ej eller någon ståndsskilnad, då det icke är någon förment att kläda sig efter eget behag eller låta källa sig herre eller kära far. I politiskt hänseende kan man derföre säga, att det endera icke finnes några sjelfägande bönder; men om så vore, så finnas inga ofrälse herremän på landet, som icke tillhöra eller tillhört annat riksstånd, Under den godtyckliga benämningen: herrar och bönder, utgöra de endast en klass, med alldeles oskiljaktiga ståndsintressen: de ofrälse jordbrukarnes; och hvilken klass, på riksdagen, kallas: Bondeståndet. i I den mån bildning och hyfsning sprides på landsbygden, försvinner den yttre skillnad, som fordna ståndsfördomar, seder och lefnadssätt föranledt, emellan de ofrälse ögarne af den svenska jorden. Femtio år härefter skall man troligen hafva glömt att skilja herrar och bönder, såväl i benämning som seder och drägt. Alla förnuftiga menniskor söka efter bästa förstånd, till ombud för ett enskildt uppdrag, de dertill kunnigaste och redbaraste som stå att finna. Sådant borde väl äfven vara de väljandes syfte vid ett riksdagsmannaval — och skulle också alltid vara det, om de väljande insågo det inflytande riksdagsmannens duglighet, kunskaper och vilja att med nit fullgöra sitt uppdrag, kan äga på de väljandes enskilda direkta fördelar, såväl som på det allmänna bästa. Orsakerna hvarföre hitintills flera så kallade bönder än herremän på landet, blifvit riksdsgsmän, äro åtskilliga. Den förnämsta orsaken är troligen den, hos den stora hopen, genom fordna traditioner vidhängande, inbillningen, att bönder och herremännen på landety äga stridiga personliga intressen; denna inbillning, uppkommen af fullkomlig okunnighet om våra medborgerliga förhållanden, näres och stärkes äfven af prester och adelsmän, hvilka, för bibehållande af sina rättigheter, vilja hålla massan i okunnighet, splittra dess krafter genom uppväckandet af misstroende emot de personer, som med densamma äga lika intressen. Hr grefve H:s försök att skilja emellan bönderna och herrarne i Bondeståndet på riksdagen, och bönderna och herrarne i sockenstämman, är derpå stt färskt bevis. De, isynnerhet i fordna dagar, med rätta, så afskydda herrarne voro egentligen adeln och deras vederlikar bland embetsmän,, — och några andra herrar finnas i ursprunglig mening icke. — Det är likväl icke dessa herrar, som hr grefven, såsom varande sjelf en af de sannskyldige, påpekar i sitt anförande, — det är de så kallade herrarne på landet, och hvad dessa herrar egentligen äro, det ha vi här, som vi hoppas, temligen belyst. Exempel gifves äfven, vid valen till ombud för bondeståndet, att en gammal häradsdomare, kanske smickrad af riksdagsmannanamnet, men oftast i brist på bättre arbetsförtjenst hemma på bygden, endast betraktande resan till riksdagen såsom en vandring på plöjning eller rothuggning, efter den behållning, den kan lemna — för den höga dagspenningens skull, af de ibland utan urskiljning utsedda elektorernas pluralitet, rent af tillhandlar sig uppdraget. — På det arfvode, Jöns i skinnbyxor och vallmarströja, lefvande på den hemifrån medförda näfgröten, och båckalåren, och inhyst, jemte ett halft dussin lika sinnade kamrater, i något kyffe på Stockholms malmar, samlar förmögenhet, kan en person, med andra seder och anspråk, och som vill vara med för att verka något, och hvarken skämma ut sig sjelf eller dem, som valt honom, icke slå sig ut. Fruktan för eller oförmågan att bära den pekuniära. förlusten gör uppdraget derföre ieke så efterlängtadt af den sednare och måste således falla i händerna på den förre. Ju mer upplysningen stiger, skall den nu på många ställen otroliga råheten och liknöjdheten, som uppenbarar sig vid valen, försvinna, och riksdagsmannaskapet icke mera å de väljandes sida endast betraktas som ett onus, och å de valdes såsom medel till penningeförtjenst. Det är ej så längesedan, som vid riksdagarne af Regeringen anställdes personer, för att, som det hette, ,valla bönderna, och jemte talman och sekreteraren, med bjudningar på bränvin och mat, och kanske en stickstyfver kontant, vid voteringen köpa deras röster. Man har haft tillfälle, att på de sednare riksdagarne erfara, hvilken hållning de få i Bondeståndet uppträdande pherremännen på landet bibringat detsamma. — Fordom har väl funnits en och annan bonde utmärkt för lyckliga naturgåfvor och fosterländska tänkesätt; men har dock enECE YA rensa Nara