Aftonbladet – 8 november 1847, sida 2

cyrkan, grafkoret, som för henne omslöt en verld, och luften, himlen, vattnet, jorden, allt detta var ju detsamma. Stoftet var borta, men anden var qvar. Så, just så hade hon velat hafva det — så kändes det godt för hennes själ. Och Elva, som för hvarje dag utvecklade nya egenskaper — hvilken glädje utgjorde det icke för Elisabeth, att rikta detta förstånd, att odla detta bjerta, så törstande och lifligt — så varmt och så rikt? Måtte Gud bevara detta älskade barn! suckade hon ofta; lysande framgång och djup förnedring kunna ligga ett sådant sinne lika näral! Öbynäs stod obebodt. Elisabeth hade aldrig varit så långt, att hon återsett sitt fordna hem, och om dess egare visste hon blott genom systern, att han beslutat sig för en utrikes resa. Det skulle till och med kunna hända, att vi göra sällskap, skref Thorborg; ty min mans helsa är icke god och läkarne hafva rådt honom att söka ett hlidare klimat. En dag, då den nu sextonårige och redan för länge sedan hemflyttade Johannes höll på att under Elisabeths ledning omlägga en blomsterrabatt, kom Elva springande från gårdssidan och berättade, att hon sett främmande i en grann båt lägga till vid bryggan. En härstädes så ovanlig företeelse kunde ej undgå att uppväcka Elisabeths förundran; hon gick fram, och hvem målar både hennes glädje och bestörtning, då hon möttes af grefve Thord, ehuru betydligt förändrad till sitt utseende. Jag trodde mig hafva blifvit nästan oigenkännelig, sedan vi sist sågo hvarandra, sade han under ett vemodigt leende; men finner dock, att icke så är. Ni Elisabeth har, i motsats till mig, blifvit föryngrad. Tusen, tusen gånger välkommenp, svarade hon, ledsagande sin kära gäst till sin enkelt trefliga boning; men med innerligt deltagande märker jag dock, att ni, tyvärr, icke är frisk. Det kan vara hur man tager det; kanskeär jag nu som närmast att finna den bästa och varaktigaste helsan för både kropp och själ. Hur som helst, har jag lofvat mina anhöriga och vänner att tillbringa ett par år i de södra länderna, dit jag åtföljus af min syster och svåger med hela deras familj. Redan i öfvermorgon anträder jag resan till Skåne, men egde ej mod, att, kanske för alltid, lemna Sverige, utan att än en gång hafva fått se och säga eder farväl. Man har talat om vbitterljufva stunder,, och kan någonsin ett sådant uttryck användas med skäl, så var det här. Thord beherrskade visserligen sina ord, men Elisabeth märkte dock mer än väl, alt hans känslor voro oförändrade och