Aftonbladet – 8 november 1847, sida 2

troligen verkliga upphofvet till det lidande tillstånd, som han skylde på andra orsaker. Också bade hon all möda att kulva sig sjelf att icke räcka honom handen och säga: jag ser bvad ni för min skull utstått — mitt bjerta tillhör er förut; tag nu äfven denna! Men det var något annat, hon visste ej hvad; som på ssmma gång höll henne oöfvervinneligt tillbaka, och hon var nästan glad att slippa både frestelse och strid, när hon om aftonen åter fick ledsaga honom nedåt bryggan. Just i detta ögonblick framstörtade Elva, glödande, andtruten, på jagt efter en fjäril. Hjelp mig! tag honom då! ropade hon till Thord; ser icke grefven, att han flyger på två steg näral, Detta störande afbrott i ett för honom så sorgligt och nästan heligt ögonblick uppväckte på nytt hans ovilja mot flickan, och utan att se eller bevärdiga henne med ett: enda ord, tog han det sista afskedet af Elisabeth, som dervid yttrade: En glad aning säger mig, att vi skola återse hvarandra under bittre förhållanden. Lef väl till dess och glöm ej Sverige eller gamla vänner! Slupen lade ifrån och Elisabeth återvände, men Elva kunde ej på länge glömma den stygga, tråkiga, objelpsamma grefven, som ej ville taga fast hennes vackra fiärilp. Tiden gick på nytt sin gamla gång, sommarn löfvades och vintern frös inom Vikarholmens landamären det ena året likt det andra, och de enda omvexlande nyheter, som der förspordes, kommo då och då i Therborgs bref. Slutligen lydde det så uti ett; Medan du, cara carissima, väl som bäst är sysselsatt att framför spisbrasan derhemma upptina dina stelnade fingrar, eller söker att förmedelst en kopp skollhett kaffe värma din utfrusna lekamen, under det snöflingor dansa efter nordans musik utanför ditt sorgfälligt kittade fönster, sitta vi här i vår öppna veranda på Comosjöns strand och dricka iskyldt vin, och låta smeka oss af vestans fligtar och näktergalens sång. Santa madre! om du anade hvilken odräglig hetta! Men framför allt annat likväl hoppas jag du beundrar mina stora framsteg i italienskan. Corpo di Bacco! jag tslar nu som en äkta gondolier, och anser det isynnerhet för en utomordentlig vinst, att, när jag kommer hem en gång, få briljera med dylika små oförjargliga och välljudande utrop, i stället för våra evinnerliga ack! och o! sedan mon dieu! och parole dhonneur! börjat komma ur modet. ! (Forts. följer.)