Aftonbladet – 6 november 1847, sida 2

Stöt till, Albrecht! sade hon i hela tryggheten af sitt skuldfriasamvete — om du tycker dig läsa någon brottslig bekännelse på mitt ansigte.n Qvinna, qvinna! du är mig en gåtap, utbrast han, slungande dolken ned på mattan — engel eller djefvul tala! jag vill än en gång höra dig. Min förklaring kan göras nästan utan ordn, sade hon, framdragande trenne små nycklar, hvilka hon alltid bar gömda mellan vecken i sin klädning — se sjelf! jag öfverträder nu din onkels förbud, emedan jag derigenom icke allenast förekommer brott och mord, utan äfven emedan gåfvans värde genom min död skulle ligga onyttigt och begrafvet.... Och afslöjande för den förvånade Albrechts ögon skattens hemlighet, förtäljde hon derjemte hela förloppet både vid dess öfverlåtande i hennes händer och vid det enda tillfälle då hon ännu användt något derutaf. Tag den nu och förfoga sjelf deröfvern, slutade hon — den är det enda jag hållit doldt för dig, och kan ej tro att jag derigenom begått något orätt. Albrecht syntes vara tillintetgjord. Nej! ropade han änteligen i en ton af förvirring och smärta — nej! du har blott begått en enda oriktig handling i ditt lif, och det var när du band ditt öde vid mitt — det är tid att du befrias från den förbannelsen och hämnas för alla de qval du förr har lidit, samt den skymf jag nu sednast vågat tillfoga dig.c Hålll ropade Elisabeth befallande, då han med vild häftighet sprang upp och sågs gripa efter den ena pistolen — i samma ögonblick du företar något dylikt, sänker jag äfven stålet i mitt bjerta.n Elisabetb, Elisabeth! du vet icke hvad du fordrar, svarade han ångestfullt och förde handen till den af kallsvett betäckta pannan; jag kan ej lefva, ej se dig i ögat efter denna stund., Han svigtade vid dessa ord, så att hon måste understödja honom. Återkom till dig sjelf, min vän, min makex, säde hon ömt; du är sjuk, dina tankar äro förvirrade — kom hit, låt oss sitta här i on