Aftonbladet – 5 november 1847, sida 3

drade, major Adlerfels, Redan träffad och upprörd af Elisabeths ädelmod, verkade detta nya slag dubbelt kraftigt och erinrade honom biott alltför tydligt om den himmelsvida skilnaden i bådas uppförande. Medan hon med en martyrs hela tålamod och undergifvenhet, utan knot och utan klagan, uppoffrade sig sjelf och sina känslor för att söka öfverskyla hans brottslighet och hindra hans förödmjukande, skulle han låta henne drabbas af nya smärtor och förnedringar, alla ledande sitt ursprung från bans förakt och trots af hennes föreställningar och böner. Det var en kinkig stund för hans samvete, som ej längre stod att. muta, och mörka tankar började korsa sig i hans hjerna. Hvar skulle han hemta mod att nu, just nu ånyo framträda till Elisabeth och säga: Icke nog att jag badragit dig på lifvets högsta sällhet, på kärlek och tre, jag bar äfven beröfvat dig det välstånd, hvartill du var berättigad, och du måste hädanefter bereda dig till armodets bekymmer, Det enda, som ännu skänkte henne någon glädje och förboppning, var hennes välgörenhet och hennes unge fosterson. Genom den brytning, som efter allt utseende förestod, skulle hon förlora medlen till: den : förras tillfredsställande och den sednares uppfostran och fortkomst — buru skulle hon kunna bära allt detta? Huru skulle han sjelf kunna uthärda verldens förkrossande omdömen och medömkan? För första gången började han att strängt gå till doms med sig sjelf — och detta blef ett skuldfordringsmål med mångdubbladt defie:t — det gällde i allt att ,ösa eller sjunka,. Vid första påseende hade det sednare synts honom oundvikligt, men hur det var, vaknade småningom hans sjelfkänsla — redde sig hans; begrepp. till föresats och handling. Det låg ej som förr en feberlik glöd i hans beslut — han var upprörd men lugn ändå — bjertåt talade både högt och varmt, . och likväl. kunde. ban. tänka kallt och pröfvande. Denna: gången