Aftonbladet – 5 november 1847, sida 3

SR AT AE MFPRPETTUBEB PVE TEVV TRFIE handhafva den egendom, hvaruti dyrkarne lärer påträffats, dock med vilkor att för sine åtgärder sjelf ansvara, C.n Bindande omständigheter. Torparen Erik Andersson i Grönvreten under Krusenberg, en nykter och beskedlig karl, med godt vitsord, hade den 31 sistl. Mars varit på stadsresa för sitt husbondefolks räkning och återvände cmellan kl. 41 och 42 på natten, efter att hafva redogjort för sina ärenden vid herrgården, till sin bostad. Han satt på sin vagn, som var förspänd med tvenne hästar, hvilka framskredo uti sakta mak, samt inslumrade slutligen. I sömnen tyckte han sig höra musik såsom utaf en lur, och i detsamma erfor han ett häftigt dån och ett slag för ansigtet, hvarvid han kände likasom nedre delen fallit bort. Han föll dervid till marken och förmärkte i detsamma en vagn stående på vägen, och tvenne personer deruti, af hvilka den ena sprang utaf och yttrade några ord, men genast derefter satte sig upp och körde skyndsamt derifrån. En svimning öfverföll honom nu, vid uppvaknandet hvarutur han befann sig vid en stätta nära sitt torp. Han fann nu, det hela käken var krossad och nedra delen af ansigtet hängde löst, utan att någon serdeles snärta förspordes. Med tillkommet folks biträde affördes han hastigt till Upsala och blef der intagen på Nosocomium. Vid anställd läkarebesigtning befanns det att mannen blifvit träffad af ett skott, aflossadt nära intill ansigtet, så att detsamma var krutsprängdt. Å Erik Anderssons kappkrage observerades dessutom ett nästan rundt hål af ungefär 4, tums diameter och med 2 eller 3 mindre utflikningar på sidorna. Genom en af borgmästaren i Upsala, Wester, skarpsinnigt utförd undersökning ledes man slutligen på den förmodan, att ifrågavarande skott blifvit aflossadt af postiljonen, som samma natt afrest med posten till Stockholm. Vid efterfrågan, befanns denne heta Carl Gustaf Carlström. Ransakning företogs nu vid Erlinghundra häradsrätt. Carlström, som varit barnhusbarn, men derefter kommit i skomakarelära, samt slutligen varit mästare och borgare i Waxbolm, hvarmed han dock sedermera upphört och tagit tjenst vid postyerket, nekade fortfarande till gerningen, men förklarade sig på Alsike skog hafva sett en karl utan hufvudbonad och å hvilken halfva ansigtet saknades. Insatt i nya cellfängelset, vidhöll han likväl enständigt sin berättelse och skref flera bref, hvaraf några framkommo till sin bestämmelse, andra anhöllos, innehållande i allmänna ordalag uppmaningar till åtskilliga, sedermera såsom vittnen hörda personer, att sanningsenligt berätta hvad de kunde hafva sig i saken bekant. Åtskilliga vittnen hördes härefter, hufvudsakligen berättande: Drängen Erik Ersson, söm skjutsat Carlström från Upsala till :Brantshammars postgård: att efter det de omkring kl. 44 afrest från Upsala, hade de icke anträffat någon menniska förr, än de på Alsikeskogen mötte Erik Andersson. Denne satt barhufvad på sitt åkdon och sof. Hästarne gingo ungefär midt på vägen. Då de icke gingo ur vägen, blåste Carlström uti posthornet, men enär någon verkan häraf icke förspordes, yttrade Carlström: vänta litet, de djeflarne hålla aldrig ur vägen, jag skall lära bönderna, jag, HhHvarvid han framdrog en pistol och aflossade den. Erik Andersson föll i detsamma af vagnen, hvarvid det såg ut, som om neIra delen af ansigtet vore borta. Under det Erik Ersson var sysselsatt att hålla sin häst, som blifvit ippskrämd af skottet, i ordning, afsteg Carlström ch frågade Erik Andersson huru det var med hoom, men fick endast otydligt svar, hvarpå han åter satte sig upp, tillsägande Erik Erss.n att köra. Ett stycke derifrån påträffade de en mössa, hvilken Erik Andersson sedermera igenkände såsom sig tillhörig. Carlström visade under vägen ängslan öfver len begångna gerningen samt utlät sig: detta är! n djefla sak; om du tiger, skall du få mycket pen-. ingar, då jag härnäst reser hitåt. Framkomnal: ill Brantskammar, berättade Carlström blott, att!: jan sclt en karl med halft hufvud, och hade hanl! värförinnan bedt Erik Ersson berätta detsamma. Anders Jansson: att han jemte nästa tvenne ittnen mött Erik Andersson sittande på sin vagn tt stycke bortom Fredrikslund. En ganska kort tund derefter, då han skiljdes från nästa vittne, vörde han likasom hornlåt och strax derpå ett kott. Jemte vittnet Erik Jansson, som han på letta ställe träffat, körde han nedåt Alsike och för-: närkte i detsamma. buller efter sig, liknande det a GTA RR RN RR RR RR RAR RH