Aftonbladet – 5 november 1847, sida 2

framträdde Elisabeth till den i ena hörnet stående sängen. Der lig — men hvem kunde väl nu i dessa hvassa, likbleka konturer igenkänna den förr så yppigt blomstrande Annette? Hvad måste hon icke hafva lidit för att undergå en sådan förvandling! Hvem var väl den makt som kunde hålla detta lifliga väsen så stilla, så dödt! Var allt kanske redan förbi?... för sent? ... Elisabeth vidrörde darrande och lätt hennes panna... den var kall som is... men nej! dessa slutna ögon skulle åter öppna sig . .. Jesus Christus, mumlade hon med förvirrade blickar — jag visste det väl... alltid samma syn, men sjelf kommer hon ickel ,Känner du mig ej? frågade Elisabeth ofrivilligt rysande, jag är här med en helsning från ditt barn, och emedan jag hörde ett du önskade träffa mig. O min Gud, min Gud! sade den sjuka och de stirrande ögonen tycktes vilja tränga ut ur sina gropar — vär det sanning — bedrages jag ej åter af min inbillning? Nej, nej, Annette! du ser mig sjelf; jag har kommit för att uppmana dig att lemna alla verldsliga tankar och säga dig att hvad du brutit mig emot har jag länge sen förlåtit, samt lofva att jag aldrig skall öfvergifva ditt barn eller låta det umgälla sin moders fel. Mera — mera! bad den sjuka med feberaktig häftighet — psluta ej ännu... det droppar som balsam på mitt bjerta. Ack, hvad länge det har bränt och svidit derinne... säg än en gång att jag får förlåtelsel men — kan väl Gud också — Kom ihåg, Annette, afbröt Elisabetb, patt den Högste aldrig gifvit oss skäl att betvifla hans outtömliga godhet, och att hvad jag, som blott ofullkomligt ser och fattar din ånger, kan tillgifva, det är ännu lättare för honom som ransakar bjertan och njurar, — blott du rätt uppriktigt afbeder dina fel.