Aftonbladet – 5 november 1847, sida 2

— Kongl. Maj:t har tillåtit premierlöjtnanten vid Flottan C. A. Sundin att emottaga och bära den medalj, som H. M. Drottningen af Storbritannien behagat tilldela honom för hans deltagande i det kinesiska kriget, ombord å Storbritanniska flottan. — Då Aftonbladet på begäran meddelat, rörande tryckfrihetsmålet mot Söndagsbladet, såväl klaganden Edvard Sjöbergs underd. besvär, som stadsfiskalen Lindborgs förklaring, så kunne vi ej underlåta att jemväl bifoga några få anmärkningar vid den sednare, som väckt vår förundran, emedan den föga kan anses annat än såsom ett bidrag till dessa den gamla tidens strödda försök, som man skulle tro nu mera hafva försvunnit, att advocera bort en liten portion i sender af de rättigheter, om hvilka grundlagarna velat försäkra svenska folket och de inrättningar, som äro gifna till deras värn. Ett sådant försök att kränga ifrån juryn en ganska vigtig del af dess attribution, har man svårt att icke se i hr stadsfiskalen Lindborgs anförande. De frågor, som i formelt hänseende varit föremål för anmärkningen i det omförmälda tryckfrihetsmålet, äro tvänne: Den ena är, huruvida icke, när Sjöberg anklagades för brott emot en i Tryckfrihetsförordningen, som handlar om smädliga uttryck mot rikets embetsoch jenstemän i och för embetet, men denna hänvisar till flere ställen i allmänna lagen, som uppställer olika gradationer af brottslighet i sådana uttryck, det äfven varit domstolens åliggande att i serskilda frågor till juryns besvarande bestämdt framlägga, buruvida den anklagade gjort sig skyldig! till det ena eller andra slaget af brottslighet, då åklagaren sjelf icke i silt påstående hållit sig blott vid ettdera af dessa ställen? Den. andra frågan är, huruvida juryn varit befogad eller ens kunnat ingå i någon pröfning af domstolens uppställning? Vi hafve redan tillkännagifvit vår tanka, att juryn för sin del icke kunde ingå i en sådan kassationspröfning, utan att den tillhörde öfverdorastolen; och hela det vilda skrän, som okunnigheten och partihatet i förening i detta mål uppbäft mot Aftonbladet och dess förläggare (som var en af jurymännen) härleder sig (illviljan naturligtvis oberäknad) tydligen endast ifrån oförmågan att urskilja de nyssnämda båda formfrågorna. Deremot innefatta hr stadsfiskalen Lindborgs resonnemanger å andra sidan lika påtagligt en advokatur, hvars framgång skulle för ganska många fall snart sagdt göra juryn till en nullitet och öfverflytta hela pröfningsrätten på domstolen, hvilket ej varit tryckfrihetslagens mening. För att inse detta, behöfve vi ej i detalj genomgå br Lindborgs skrift, utan blott fästa uppmärksamhet på den punkten i tryckfrihetsförordningen, som föreskrifver att till juryns besvarande skall framställas den frågan: År skriften brottslig efter det lagens rum åklagaren åberopat? Hr Lindborg söker tyda detta derhän, att med ordet lagen här endast skall kunna förstås tryckfriketslagen, men detta är så mycket orimligare, som denna icke ens bär det nu citerade namnet, utan i titeln heter tryckfrihetsförordning. Ehuru nu naturligtvis en hufvudfråga alltid blir, huruvida brott mot denna förordning blifvit begånget, så kan det enkla förnuftsslutet aldrig af något bokstafsrytteri bortresoneras, att om åklagaren påstår den anklagade hafva begått ett brott, hvarigenom han gjort sig skyldig till ansvar efter det eller det rummet i lagen, det vill här säga allmänna lagen, så har juryn äfven att besvara huruvida ett sådant brott är begånget eller icke. Att tryckfrihetsförordningen i afseende på smädelser mot ewfbetsmän hänvisat i klump till allmänna lage bestämmelser, har tydligen skett för korthetens skull och derföre att lagstiftarne ansett allmänna lagen innefatta tillräckligt tydliga bestämmelser härutinnan; men likaväl som let är en stor skilnad i sjelfva brottets beskafenhet mellan snatteri och rån, likaväl är det ock en stor skillnad mellan ett uttryck i skrift, som kan vara försmädligt och förnärmande samt således under vissa förhållanden straffbart, eler t. ex. ett försök som går på heder och ära, :. ex. OM någon beskyller annan för ett mord ller en förfalskning. Om nu juryns pröfningsrätt icke skall blifva alla sådana frågor en ren nullitet, så måste len äfven hafva rätt att serskildt få yttra, hu2 NN CA RTR DOREEN