Aftonbladet – 5 november 1847, sida 2

att friberrinnan ändå är så nådig och låter mig följa med ? Tack, hederlige Hervoni! detta blir förträff. ligt. Tag med sig en korg som Christine skal lemna — om en qvart är jag sjelf nere vid brygan — och som farkost begagna vi lättaste snipan.) Förberedelserna voro snart gjorda och på uisatt tid infann sig Elisabeth hos sina tvänne redan väntande följeslagare. Kedjan lossades — Erker lade årorna till rätta inom sina tullar — båten stötte ifrån och började, tyst som en ande och snabb som en pil, att glida utåt den blanka ytan. Natten var ljum och Jjus — vattnet jemt som en spegel. En och annan ensam stjerna sökte väl att förstulet få blicka deri, men dagens mäktige droti stod så troget på lur bakom skogsbrynet, att hon, bleknande öfver sin djerfhet, genast åter beslöjade det lilla strålande anletet för hans åsyn. Hennes fruktan var också alltför grundad, ty knappast hade den oefterhärmliga öfvergången från gult till blått, som på en klar himmel utmärker stället för solens nedgång, börjat antaga en bestämdare nyans, innan östern, med skiftande färg och allt högre rodnad, förkunnade hans återkomst. Dessförinnan bade dock Elisabeth uppnått målet för sin nattliga färd och stod med klappande hjerta vid ingången till hyddan, i hvars öppnade fönster den matta ligan från ett ensamt ljus flämtade bakom den mörka, nedfällda gardinen Hon förde handen till låset, men hur gerna skulle hon icke hafva stannat en stund för att hemta sig om tiden tillåtit det minsta uppskoi — nu var ej att tänka derpå — hon öppnade och inträdde. Ljuslågan fladdrade till vid luftdraget, och det sväfvande, oroliga skenet, så sorgligt kontrasterande mot den lugna, behag. liga och ljusa skymningen derute, gaf ett ännu bedröfligare utseende åt detta rum, der plå gorna och döden utsett sitt offer. Ingen syn tes till och med hemska besynnerliga känsloi