Aftonbladet – 4 november 1847, sida 2

Orättvisan tungt dig trycker, Bittra räckas qvalens drycker, Gåtlikt mörkt du lifvet tycker; Jag vill ge dig råd, min vän. Menskors orättvisa: glöm den! Och den bittra kalken: töm den! Och den mörka gåten: göm den, Göm den till förklaringen ! Då de båda matarne möttes vid middagsbordet, besvarade Elisabeth med öppen blick, hvars sorgsna uttryck saknade alla spår till bitterhet, Albrech!s osäkra, hastiga och forskande ögonk:st. Ingendera t:lada förrän han, enligt den tidens hvardagsceremoni, efter måltiden förde sin bustrus hand till sina läppar. När skulle det ske? frågade Elisabeth sekja, och en blek förgskiltning jagade flyktigt öfver hennes kinder. I morgon... om du vill,, svarade Albrecht; men det Jåg denna gång en blandning af tacksamhet, förvåning och blygsel icke allenast i de enkla orden, utan, öfver hufvud t-get, i hela hans skick, som gjorde ett vida starkare inIryck på Elisabeth ön slla de stormande utgjutelser, hvartill bon förr varit vittne. Hvad var det väl som ständigt kunde ingifva detta så ofta bedragna bjerta förnyadt mod och hopp? Kanske vet du det, min läsare, om tu höndelsevis någon gång befunnit dg i en rätt olycklig, rätt öfvergifven belägenhet, och då kunna! bedja som hon — bedja af hela din sjil, så att du omsider tyckte himmelens snda komma öfver ditt snne — bedja tills mörker cch qval gåfvo vika för ljus och förtröstan, tills din klarnade blick förmidde genomtränga jordlifvets töcken. Intet vidare aftal bade triffats, men liksom al gemensam öfverenskomirele itog sig IElisabeth sakens hela lednirg. Titigt följande morgon afändes den gemle trogne hofmästaren med uttrycklig helsning från välbo:ne herr majoren och friherrinnan till högvördige herr prosienb, att på eftermiddagen komma och döpa den sjuka Anna Rosenströms barn, som herrskapet tagit öfver till Öbynäs, emedan modren var så svag, att hon ej kunde sköta det som hon borde.