Aftonbladet – 4 november 1847, sida 2

nya ombud, som ega att när scm belst åter, derest så påfordras, kontrollera, förändra och förbäitra en sådan gifven, föreslagen och till och med en antagen representations-lag; så har det tillika qvar rätten, att oafbrutet både under och emellan riksdagarne, samt alldeles obereende af dem, utveckla sn egen politiska uppfostran medelst studier, öfverläggningar, skrif-ter, samtal, diskussioner; och allt detta så vält enskildt (hvar och en hemma hos sig), som i sällskap. Våra ultras söka inbilla sig och sndra, att denna sista rätt skulle vara laadetsinvånare i allmänhet förmenad; och vissa utgjutelser, i anledning af Gamleby möte, anspela härpå. De vilja på allt möjligt sätt sammanblanda skyldigheten, att lyda auktoriteters lagliga befallningar och gifna föreskrif:er, med rättigheten, att tänka, samtala och öfverlägga om alia slags föremål för mensklig kunskap. Hvar och en begriper likväl, att det sodnare på intet sätt hindrar det förra. För uti se på hvad punkt denna fråga står, i afseende på rättsgrunden, behöfver man blott besinra, att detsamma, som en eller flera bafva gifven iättighet att yttra sig om i tryck, måste de äfven: kurna muntligen säga till hvarandra. Man har stött sig på uttrycket beslut, hvilket ord diskuterande sällskaper stundom begagna för att utmärka resultaterna af sina öfverliggningar. Man påminner sig då ej, att sllt här beror på i hvad mening ett beslut fattas,. Då detta icke innebär, att på egen hand sätta något i verket, som ingriper på auktoriteterras område, utan endast angår ett uppfattarde af de sammankomnes slutmening i saker, bvilken på sin höjd i vissa fall kan leda till öfverlemnande af en skrift till Regerirgen med uttalad önskan i målet, eller till publieerande af någon afhandling, som till en ännu större allmöänhets upplysning utgifves, så ligger i allt deiten fullkomlig laglighet. År detta oförnekligt, så visar sig å andra sidan nyttan af dylika diskuterande sillskaper utorgordentlig. Sverige är glest befolkad:. De sällskaper, hvari man utan särskild och gifven anlednirg sammankommer, äro följaktligen både mirdre talrika och o:ta betycelseiösa. Svensken har bärigenom insupit den ovanan att alltför mycket lefva afstängd: att tänka, att vi så må säga, separat. Rika skatter af enskild efarenbet, kunskaper, verldsklokhet, snille, gå härigensm förlorade för samhället: de berrafvas hos egaren och med honom. Sjolfva den omgivande svenska neturen föranleder mången till ett lif af för mycken tystnad. Denna har i flera afseenden skadliga följder, eraesan mycket, som kunde cch borde bära allmännyttiga frukter, bur till intet. Tigsamshet utgör en älskvärd egenskap i många fall; men nir den öfvergår till slutenhet, tll brist på meddelsamhet, till ett slags skyggt eller tull och med ofta förnämt sittande på det ideclla godset, ttir det en verklig kalamitet för fosterlandet, :å fort den utsträckes till tidehvarfvets lisrågor. För a!t på en gång lossa denna tystiåtenneis allmänna bvj2, och tillika ändå gifva tals: heten en f.rm, som kan hiadra den från ati urarta vill tomt prat, samt leda den till goda följder, finna vi diskuterande sällskaper utan tvifvel vara en imällning, som, då den begaguss vid gif.a tillfallen, kan föra saken till ganska önskärda mål. Vi öfverlemna denna tanke vil allmänhetens vidare bebjertande och torde återkomma dertill.