Aftonbladet – 4 november 1847, sida 2

denna enda gången till! — och jag skall kyssa d.na fölter — tacka dig i evighet .... Tystl afbröt Elisabeth, nästan befallande; ,måtte Gud så visst en dag kunna förlåta dg, som jag gör det!n Nej, Elisareth! ännu miste du böra mign, fortfor Albrecht och omfattade våldsamt hennes knän; j:g lägger än en gång mitt öde för dina fötter — ty endast en qvinna, sådan som du, är värd att tiggas om medlidande cch tillgift. Gi ännu längre i din godhet — tag hit det lilla värnlösa kräket, som jag talat om — låt döpa det här när presten kommer — blif sjelf dess vittne — detta ensamt kan afväpna hans och sndra onda tungors prat!.... Men — du tvekar? Du vill således göra mig olycklig, se mig förödwjukad, hånad, utskriken som en nedrig förförsre, en bof, en .... O, det är icke möjligt! Elisabeth! tala — säg — Stig uppl svarade hon ändtligen; jag vill efterkomrmaa din begärar, men ber dig att genast I mna mig — nej, Albrecht, ingen scen! det tjenar nu mera ti:l intet — lemna, lemna mig blott!b Nöstan i en yrsel af scger och glädje, öfverhopade han dock Elisabeth med tusen uttryck af sin Öfrersvallande tacksambet, och sprang upp, likt en lifdömd, hvi.ken på sjelfva afrättsplatsen blifvit benådad. Hon börde honom knappt, svarade ej och tillkännagaf blott genom en afvisande åtbörd att han borde gå. Det var en bitter, qvalfull strid, som före gick inom cen arma E:isabeth, der hon nu satt qver med stela Hickar och nästan domnade pulsar. Hvad var väl det rätta — hvad borde bon göra? Hur måste hon betrskta sig sjeif, ir skulle hon bedöreas sf verlden för sin elfåtenhe!, sin svaghet att fortfarande tåla och a sig nöja i f landen, de mest förnedranie och osälla en husitu kan underkastas? Och att yrka en laglig skiljsmessa? Uppträdaå med offentliga och vanärande beskyllningar mot den mean en gång har älskat och hvars namn man burit, eller ock, med mindre uppseende, men samma följder, slita eit bad, som man heligt