Aftonbladet – 4 november 1847, sida 2

denna strid blir då i sjelfva verket ej annati än odlarres täflan med spade och plogbill, det: biir en strid om, hvilkens t-g skall bära de yppigaste blommorna eller den stridaste frukten. Med sann bildning till vspen skall dena arbetande klassen ej fiana några fiender, endast vanver. Å ömse sidor skola de olika samhälisklasserna, som stundom misstroget betraktat hva:andra, med förundran och tiltfredsställe!s2 finna, att det, för att nyuja ett österländskt talesätt, endast varit en sky emellan dem; de skola märka, att det är i grunden lika känslor, som häfva bidas bröst, att bka hjertan klappa under den grofva och den fina rocken, och att samma löften och besiut uttala sig i deras handslag, Om än den nas hend är mjuk, och den andras hård af de valkar arbetet ger. Ty bildningen är det frisursretecken, sam förbrödrer menniskorns, och lärer dem ati igenkänna hverandra såsom medlemszar af semia sawfund, såsom vänner. Och om strid blir af, så blir det en gemensam, en gemensam töflan, att hinna menskl:ghetens mål; en ädel strid, ty den sr ut:n afund, utan harm och utan vrede, och en ärofull, ty dess val latser ligga ej strödda med lik, men med flteas och induwtri-ns verktyg, med konstens: alster och med ve:enskapens upptäckter. Men detta mil står liksom ett land, det man ännu sk.dar endast på afsiånd. Min ser väl redan huru morg-nrotnaden glonser öfver dess berg och sslen förgyller dess höjder, men är ävnu ej nära nog att höra dess källors sori eller dess lunders susning. Men man nal:as. Finnes det bioit redlg sträfvan, modig ihärd:gnet och eniga snien, så I:der det vek mieti tvifvel alt med förenade kra!ter afs:åndet sk-li småningom allt mer och mer förkortas. Det kan ej gå med ens och bör ej heiler göra det. Jag bar sag, att bildningens första vilkor är: kunskap. Om det vore möjlgt, det det lycaligtvis icke är, att lärdom ceh kunsiap i rikligaste mått på en gång och med ens komme öfver alla menniskor, så skulle, så underligt det: än låter, merskligheten dermed vara föga beiåten. Det skulle sannolikt gå henne på samma sätt, som ofta nog går den, sma oförmodadi ser sig 1 besttning af ett rikt arf eliter en vinst på lotteriet, Han ärive eller vurne nemligen ej, på samma gåug som sin rikedom, äfven förmågan att rätt använda dezsamma. Vanligtvis är den rikedom mest välsignelserik, der skärf småningom hbgts till skärf, oca der mödans svett och mödans tillfred:ställelse låda vid hv:rje penning. Endast småningom och efterhand få vi således vänta ait s:na bildning skall hiona spridas ibland alla. Men under tiden är den bildning, som finnes, ej overksam. Den oarbstar på su utvidgande, och utskickar ständigt sina förtrupper. Ibland dessa må vi med skäl rikna Bildningscirklar. Dessa hafva en på samma gång vigtig och tacksam roll a:t utföra. De äro, om jag så får säga, Bildningens vägbrytare nedåt, de utgöra en förmedling och öfvergång mellan hvad som redan är och hvad som skall bl.fva. Der:s verksamhet skall bestå uti att väcka hög:e och ädlare behof, samt utgöra en för-onirg mellsn hvad samhället har högre cc hvad det bar läsre, och vara den brygga på hvilken båda möta hvarandra. Man frågar: skola Bildningseirklar uträtta detta genom sina sångöfoingar, sina föredr:g m. m.? — Ja, det stola de, dock icke med essa ensamma. Dessa äro visserligen mäntiga bildningsmedel, men ensamma förslå de dock ej. Det är sången som väcker känslan för det sköna och det geda, och både vackert och s:nnt har derföre Sverges störste skald sag!: det bor en Gud i sången. Liksom man ifrån ett instrument får höra ett accord ljuda såsom a! sig sjel!, så snart närb-slägtade toner anslås på elt annat, så fiones ock inom nästan hvarje menniskobröst ett strängaspel, fullt af herrlig musik, men hvars toner slumra omedvetna, tills de väckas af andra, som föreklinga dem. Om det är sången som väcker känslan, så är det föredragen som väcka tanken. Det är sannt att den kunskap och undservisning, som omedelbart vinnes genom blotta afhörandet af dessa, icke kan blifva stor och fremför allt ej blifva hvarken grundlig eller säker. Men, eftertanken och hågen väckes, och man sträfvar sedan på egen hand all småningom lägga något mera till dennz2, så till sägandes första slant i sparböss:n. Och det är just i detta successiva tillegnande, som kunskaperras bildande och förädlande kralt ligser. Dessa behöfva också derföre ej att vara hvarken stora eller vidsträckta, och behöfva ej urarta till lärdom och vetenskaplig forskning. Hvar och en vet, ait om något föremål kastas i ett stilla vatten, så bilda sig ringformiga vågor, som nära sn medelpunkt äro starkast och högast, men som efter band aftaga under det de utvidgas, och slutbgen med en knappt märkbar höjning nalkas stranden. I vetenskapens medelpunkt, der dess djup är störst, och dess vågor gå som bögst, der reå vetenskapsmannen, forskaren, tänkaren sitta, der är bans plats; men vid stranden, der må samma vågor, om än försvagade och med ett försvinnande sval!, bada växternas rötter, och gifva grönska åt deras blad och helsans lif åt deras tilv Dei